Remember to cherish your friends

 
Ibland är jag inte mitt bästa jag. Jag kan vara ute med mina vänner, skratta och ha den bästa kvällen på länge och ändå vid slutet av kvällen sitta och undrar om de verkligen tycker om mig eller bara står ut med mig? Det är galet eftersom jag vet att alla dessa människor inte skulle investera tid i mig, lyssna på mina problem, bjuda in mig på fester och spelkvällar och fråga mig vad jag gör varje dag om de inte i någon utsträckning tyckte om mig jag.

En av de vanligaste reaktionerna av att jag mår dåligt är att jag börjar tvivla på mig själv. Att ingen egentligen gillar mig, att jag är en bluff och har lyckats fuska mig till alla mina skapelser och att det som knyter Markus till mig är en känsla av plikt inte kärlek. Jag vet att det är mina demoner som spökar men när jag inte mår så bra så lyssnar jag ändå.

Jag hade en kort period av ångest nu just efter nyår. En oförklarlig känsla av ånger och tvivel slog mig och det hade påverkat mig mer om jag inte min vän sagt till mig att släppa det. Att allt jag oroade mig för inte stämde och att det bara var jag som överanalyserade vad jag sagt och gjort. - Att allt satt i mitt huvud. Jag hade aldrig fått detta lyft om jag inte tidigare fått bekräftelse att vänner vill vara med i allt. - Högt som lågt. Jag kände mig så jobbig när jag skrev till min kompis men hon fanns där ändå.

Vänner är något av det viktigaste ni har ta hand om dem.

Spread it like wildfire

Queen Medusa the Storm & the Fenix Foxfire Purple Crystal
 
Jag har räknat och förra terminen, mellan mars och maj, målade jag 11 tavlor och 5 illustrationer. - Alltså 16 stycken. Sen dess har jag jobbat på samma oavslutade motiv. Började på en ny tavla efter att jag och Markus kom hem från Tyskland. Men jag blev inte riktigt nöjd. Jag målade över allt och började om för att sen börja om igen och den blev aldrig klar. 
 
 
Mina kreativaimpulser kommer väldigt sporadiskt och tar olika form. Ibland går det en vecka ibland ett helt år. Ibland vill jag blotta hela mitt sinne på papper ibland kladda med färg. Detta är inget jag kan styra men någat jag ändå försöker upprätthålla oavsett när inspirationen kommer. Jag vet inte vart det kommer ifrån eller vem som sagt det men ett citat jag har sparat på min anslagstavla hemma är 

"Du vill skriva, det räcker med det. Men enda sättet som en bok blir till är att du skriver. Inte att du bara pratar om att skriva utan att du faktiskt skriver."

Att enda sättet ord blir till en bok eller att du faktisk kan bli en duktig konstnär är att öva. Öva, måla, skriv även om lusten inte finns där. Detta har hjälpt mig genom många tugna tider och i år ska det få hjälpa mig genom vintern.
Feminism, Tankar Ett år senare, Femninism, Hillary Clinton, USA

We'll hold out our hands. They have to unclench their fist.

 
I dag är det ett år sedan Donald Trump van valet i USA och blev deras 45:e president och jag kan inte låta bli att tänka hur annorlunda saker hade kunnat vara om Hillary Clinton vunnit i stället. Den största anledningen till att jag så gärna ville se Hillary vald till USAs president var för att det skulle visa för så många unga tjejer att allting är möjligt. För utan förebilder är det svårt att se sig själv i samma roll. 
 
Dina förebilder visar dig vad som är möjligt för dig att uppnå. Jag minns en artikel om en flicka som fråga sin mamma om det fanns kvinnor som var professorer. Det var hennes dröm men hon hade inte sett att det fanns några kvinnliga professorer så hon såg inte att hon själv kunde bli det. Hon såg det som omöjligt. Hennes mamma blev bedrövad och skrev om detta på facebook och inlägget delades. Det delades vidare så pass mycket att flickan på 7 år började få brev av massor av kvinnor som arbetade som professorer. De berättade vad de jobbade med och att de tyckte att det var tråkigt att höra att hon inte trodde att hon kunde bli en av dem. Att det bara var män som kunde bli professorer. Detta lyfte flickans drömmar och gjorde att hon trodde att det var möjligt för henne att uppnå dem. Det är bara synd att allt detta krävdes för att hon skulle tro det. Därför hoppades jag så mycket på att vi för ett år sedan skulle få se USAs första kvinnliga president väljas och visa flickor över hela världen att kvinnan är lika mycket värda och vi kan göra vad som helst.
 
 
Men vad ville Hillary då? Förutsatt att kongressen hade sett likadan ut som idag, med republikansk majoritet, hade Hillary haft minst lika svårt som Trump att få igenom sina förslag då många av hennes förslag skulle avfärdats som kostsamma och för att bara öka budgetunderskottet. Bland de reformer hon hade tänkt genomföra fanns bland annat satsningar på kostnadsfri högskoleutbildning, betald föräldraledighet, höjning av minimilönen, lika lön för lika arbete, skattehöjningar för höginkomsttagare och en stor infrastruktursatsning för att rusta upp USA:s vägar, broar, flygplatser, tunnlar och hamnar. Men media tyckte att det var viktigare att prata om hennes e-mail än ekonomi.
 
Jag känner mig fortfarande arg. För att en stor anledningen till att Hillary inte vann är för att hon är kvinna. Minns hur jag hörde om många män, som egentligen är demokrater, som inte vill rösta på Hillary för att hon är kvinna. Trump är en rasistisk kvinnohatade man i mina ögon och det gör mig så arg att det var så många som hellre såg Trump som president än Hillary pga hennes kön. Men jag hoppas att efter allt som har hänt i år att det vänder nu. Kvinnor måste ska kunna ha makt utan att män ska bli kränkta. Kvinnor måste få kräva samma rättigheter utan att män ska känna sig stötta.
 
☆ ☆ ☆ 
 
Tidigare inlägg:
If only millennials were aloud to wote

I could light a whole city

Jag frågar mig själv, varför jag låter bloggen stå tom hela tiden. Och ärligt talat så finns det inget svar. En ny design har legat uppe i några dagar. Tanken var en nystart. Men någonstans kom jag av mig. Igen. Jag försöker sänka mina krav. Att jag bara ska skriva. Att något är bättre än inget. Men de rader som lämnar mig kommer jag aldrig publicera. 
 
Varje år glömer jag bort hur det känns. Minusgraderna, kylan mot huden, tröttheten, värmen inomhus och mörkret. Känslan av att inte veta vad man ska göra med sina drömmar. Eller om de ens finns kvar. Om dem har skiftat i from. Om de fortfarande betyder någonting. Jag har helt och hållet glömt bort hur det känns att vilja skapa något. Jag mins inte vart jag hämtade viljan att måla eller fylla denna plats med ord varje dag. Jag vet inte ens varför jag skriver det här. Jag antar att det är ett sätt för mig att överleva. Att jag som skapande själ måste skicka ut någonting i världen för att jag ska fortsätta existera. För det känns som att jag sakta tynar bort när jag inte skapar.
 
Feminism, Tankar metoo, respekt, samtycke

#metoo

Alla kvinnor har eller kommer någon gång under sitt liv att bli utsatt för sexuella trakasserier. Detta är ett faktum som jag önskar inte vore sant och det som irriterar mig mest är argumentet om att kvinnor får skylla sig själva. Att vi inte gått vidare från debatten om kläder och skuld. Att till råga på att ingen kvinna har privilegiet att gå igenom livet utan att behandlas som ett objekt så får hon alltid skulden för det också.

Det borde inte behövas en hashtag för att vi ska tro på, lyssna på eller för att vi ska vakna. Vi ska inte behöva berömma män för att de talar ut om de trakasserier dem är skyldiga till. Det borde behandlas som vilken annan överträdelse som helst och inte viftas bort eller bemötas med skuld.
 
Vi måste sluta lägga skulden på den som utsätts för trakasserier och börjar kräva att den som anklagas snarare ska ta ansvar för vad hen gjort. Män måste se till sig själva, sina vänner, kollegor, pappor och söner och HÖJA RÖSTEN! Det bor inte en våldtäktsman i varje person med snopp men inställning och bemötanden hos män och vad vi lär nästa generation behöver förändras. 
 
 
Inga flickor ska behöva få höra att pojken som tog henne på brösten bara tycker om henne eller att obehagskänsla hon känner efteråt är överdriven. För vad händer när dessa pojkar växer upp om de fått lära sig ända sen lågstadiet att de har rätt att ta på flickors kroppar utan tillåtelse. Hur blir deras kvinnosynen när de lär sig att det är en komplimang att ta på tjejers kroppar? Vi måste uppfostra våra pojkar på ett sätt så att vi inte behöver beskydda våra flickor. Vi måste uppfostra våra pojkar inte lägga skulden på våra flickor.

Välkommen in. Känn dig som hemma.

Jag mådde verkligen inte hundra när jag vaknade igår. Jag var fruktansvärt trött och hade jätte ont i kroppen. Men som alla andra dagar gick jag upp när klockan ringde och gjorde frukost åt mig och Helmer. Sen, efter att ha sagt hej då till Markus, packade jag min väska och skjutsade Helmer till förskolan. Jag tog mig sen till skolan, köpte sen mitt morgon kaffe och satt och pluggade fram till lunch då jag fick ett meddelande från en kompis. Hur mår du? och på något sätt var det allt som krävdes för att jag skulle börja må bättre. Mina nyfunna vänner i ettan var nu på skolan och jag gick och sa hej innan jag skulle möta upp Matilda i min klass för fortsatt plugg. Dem gav mig kramar och pratade lite med mig och sen var dagen inte så dålig längre.
 
 
Sen åkte jag till stan och mötte upp Matilda. Vi satt på espresso house och pluggade, pratade om Grease och om tatueringar. - För senare på dagen skulle vi iväg och tatuera oss. Vi gick också en runda på stan och köpte växter till Matildas lägenhet. Detta för att vi inte orkade plugga längre och vi ville nte komma för tidigt till Julia som skulle tatuera oss.
 
 
Jag tatuerade in "storasyster" på armen. För mina syskon. Jag är också mamma och jag kanske blir moster, faster, farmor, mormor vem vet. Men oavsett vad är jag alltid eran syster. Dagen slutade på den positiva sidan ändå.

Umeå Pride

I helgen så var det Pride i Umeå och som traditionen kräver så gick jag, Markus och Helmer i tåget. - Vi har gått varje år sen året innan Helmer föddes.
 
 
Jag tycker att Pride är viktigt och så bra. Det enda jag stör mig på är att det bara är denna helg som vissa sätter upp regnbågsflaggan. Som gallerian i stan. Skylten där det står Utopia är vit alla andra dagar om året men under Pride är den regnbågsfärgad. Varför kan inte regnbågen få finnas där alla dagar? Jag längtar tills kärleken kan få finnas i alla former utan att vissa former ska vara avvikande.
 
 
Efter paraden gick vi till Vezzo och åt pizza. Vi har knappt sett av varandra under veckan på grund av examinationer och annat. Så det var väldigt mysigt att få rå om varandra en stund. 

Måndagarnas måndag

Igår var det måndag och det var inte en av mina bästa dagar. Jag kände hur min hjärna bara var full av ludd och hur det skulle bli en oproduktiv dag. Jag lämnade på förskolan och tog mig till skolan. Men trots att deadline är på onsdag fick jag i princip noll saker gjorda. Drack massor av kaffe, tittade på youtube och stirrade blint på datorskärmen med premier pro öppet. Gick sen hem en timme tidigare en vanligt och försökte muntra upp mig själv med tanken att jag hinner bli klar imorgon (idag).
 
 
Ibland är det svårt att veta hur mycket energi en ska lägga på saker. Som en del i examinationen ska vi visa upp våra kortfilmer inför andra. - Bland andra DMP ettorna. Och jag känner att det mesta av allt ger mig en klump i magen. Jag har inget emot att prata inför folk men jag tycker att det är jättejobbigt att presentera mina projekt och saker jag gjort och stå där och se hur folk reagerar. Det är obehagligt eftersom att jag blir så nervös och, oavsett hur nöjd jag själv är med resultatet, oroar jag mig alldeles för mycket om vad alla andra ska tycka. Jag vet att det är nyttigt för mig att utmana mig själv och sätta mig i situationer jag normalt sätt skulle undvika. Men ibland tar det lite väl mycket energi för att jag grubblar över vad jag ska säga och vad folk ska tycka.

Höstens intåg

Såg på min mobil att det från och med torsdag ska regna i drygt en vecka i sträck så jag har naturligtvis plockat fram höst jackorna och förberett hemma med ljus och nya te sorter. Inte för att jag gillar regn utan för att jag gillar höst.
 
En årstid som jag tycker är alldeles för kort är den tidiga hösten. Den som pågår från början av september till mitten av oktober. Den när löven ändrar färg, när världen sprakar i eldfärger och det fortfarande är rätt varmt mitt på dagen. Den tiden byts allt för snabbt ut mot den regniga, blöta och gråa oktober hösten som signalerar att det snart är vinter. Nej nej nej. Jag vill ha riktig höst och njuta av.
 

Nature is speaking

Godmorgon. Idag ska jag sitta med skoluppgifter hela dagen och försöka bli klar med en av mina 2 individuella uppgifter. Så idag ville jag bara titta in och säga "Hej" och tipsa om en serie informationsfilmer somjag tycker är så fina och viktiga. Olika kända skådespelare är rösten till olika element av naturen för att upplysa om hur våra handlingar påverkar naturen. Här nedan har ni mina två favoriter Jula Roberst som moder jord och Penélope Cruz som vatten.
 
Visa fler inlägg