va inte ledsna, om tre veckor är det solljus vid halv fyra.

Skrev någon i 925 facebook gruppen för tre veckor sedan och mycket riktigt, ljuset dröjer sig nu kvar till halv fyra. Vissa dagara är det till och med en gnutta blå himmel. I dag är det sista dagen på januari vilket markerar att vi tagit oss igenom årets trögaste månad. Det känns som att vårterminen kommer att gå fort fram från och med nu. 
 
 
För en tid sen gjorde jag lite nya illustrationer, inspirerade av elevhemmen på Hogwarts. Denna värld är något jag älskat sen jag läste första boken när jag var 7. Jag kan inte riktigt sätta ord på hur mycket dessa böcker och alla dess karaktärer har betytt för mig och vad dem har lärt mig. Både jag och Markus gör vårt bästa för att inte påverka Helmers intressen men just Harry Potter är nog det enda som jag kommer presentera för honom och som jag verkligen hoppas att han ska gilla just för att jag gillar det. Jag växte upp med den här världen och jag vill att han ska få göra det också. 
 
 

Klicka för att se större versioner.

Vår lilla skatt

Han börjar bli så stor våran Helmer. Lekarna blir mer innehållsrika och han lägger in saker han har sett och varit med om i lekarna. Han leker att han är Dora och att jag eller Markus är Boots eller att han ska åka tåg och hälsa på farfar. Det var länge sen han åt med haklapp nu, han spiller nästan aldrig när han äter. Han vill var med laga mat och varje söndag vill han åka till kyrkan och leka. Han ska alltid titta på kvälls-tv med alla sina superhjältekompisar, vilka är lilla Spider-Man (som är en Pop Vinyl figur), stora Spider-Man (som är som en mjuk leksaksrobot), Hulken, Captain America, Deadpool, Bumblebee och Elsa och Anna från Frost. Han är så snäll och glad och skrattar var dag.
 

Jag och Markus märker också att han tycker vissa saker är jobbigt. Han har nu gått ett och ett halvt år på förskola och fram tills nu har allting gått bra. Han trivs, har fått kompisar och har längtat tills han får åka tillbaka. Men nu är det lite annorlunda för han har bytt avdelning. Han är en av de stora barnen nu och får därför gå på avdelningen på övervåningen. Nya vuxna och några nya kompisar. Han trivs med sina rutiner och tycker nog att det är lite läskigt med allt nytt. Vi förklarar att alla barn är på förskolan när mammor och pappor är på jobbet men det är inte alltid det räcker som förklaring. Han är ju så liten, vår lilla skatt.
 

När det är min tur att lämna följer jag honom upp för trappen, hjälper honom av med ytterkläderna, håller hans hand och sen går vi tillsammans in. Han blir ofta tyst och tvekar alltid innan han släpper min hand och låter mig säga hejdå, pussa, le, krama och säga jag älskar dig. När jag går ser jag honom genom glasrutan, hur han står med nån av pedagogerna och vinkar med ledsna ögon. Han vinkar tills jag försvinner. 
 
Jag tror aldrig att jag kommer att vänja mig vid det här.
 
Men han är ändå alltid glad när vi hämtar på kvällen och han är lugn och snäll när vi är hemma. Så oron varar aldrig länge. Jag vet att det går över för honom och att han kommer att få en rolig dag trotts allt. 

När "sen" blir "snart".

 
Sen den 28 har jag sovit länge. Helmer har klivit upp själv och sett lite morgon-tv innan han har väckt mig för frukost. Om tre månader blir han 3 år och jag trodde aldrig att jag skulle bli en av dem som säger han blir stor så fort om sitt barn. För jag tycker att mitt liv aldrig gått långsammare. 
 
De senaste 3 åren har varit dem längsta åren i mitt liv för det har hänt så otroligt mycket. Jag och Markus flyttade ihop, vi blev också föräldrar, vi gifte oss, flyttade två gånger innan Helmer hunnit bli 1 och ett halvt, jag har bytt utbildning, fått många nya fina vänner, blivit gravid igen, fått missfall, mått piss, mått fantastiskt, börjat renovera en sommarstuga och ja mycket mer. Och nu ska vi snart flytta igen. Sen har blivit snart och just snart kommer vi bo i Uppsala.