Feminism, Tankar Ett år senare, Femninism, Hillary Clinton, USA

We'll hold out our hands. They have to unclench their fist.

 
I dag är det ett år sedan Donald Trump van valet i USA och blev deras 45:e president och jag kan inte låta bli att tänka hur annorlunda saker hade kunnat vara om Hillary Clinton vunnit i stället. Den största anledningen till att jag så gärna ville se Hillary vald till USAs president var för att det skulle visa för så många unga tjejer att allting är möjligt. För utan förebilder är det svårt att se sig själv i samma roll. 
 
Dina förebilder visar dig vad som är möjligt för dig att uppnå. Jag minns en artikel om en flicka som fråga sin mamma om det fanns kvinnor som var professorer. Det var hennes dröm men hon hade inte sett att det fanns några kvinnliga professorer så hon såg inte att hon själv kunde bli det. Hon såg det som omöjligt. Hennes mamma blev bedrövad och skrev om detta på facebook och inlägget delades. Det delades vidare så pass mycket att flickan på 7 år började få brev av massor av kvinnor som arbetade som professorer. De berättade vad de jobbade med och att de tyckte att det var tråkigt att höra att hon inte trodde att hon kunde bli en av dem. Att det bara var män som kunde bli professorer. Detta lyfte flickans drömmar och gjorde att hon trodde att det var möjligt för henne att uppnå dem. Det är bara synd att allt detta krävdes för att hon skulle tro det. Därför hoppades jag så mycket på att vi för ett år sedan skulle få se USAs första kvinnliga president väljas och visa flickor över hela världen att kvinnan är lika mycket värda och vi kan göra vad som helst.
 
 
Men vad ville Hillary då? Förutsatt att kongressen hade sett likadan ut som idag, med republikansk majoritet, hade Hillary haft minst lika svårt som Trump att få igenom sina förslag då många av hennes förslag skulle avfärdats som kostsamma och för att bara öka budgetunderskottet. Bland de reformer hon hade tänkt genomföra fanns bland annat satsningar på kostnadsfri högskoleutbildning, betald föräldraledighet, höjning av minimilönen, lika lön för lika arbete, skattehöjningar för höginkomsttagare och en stor infrastruktursatsning för att rusta upp USA:s vägar, broar, flygplatser, tunnlar och hamnar. Men media tyckte att det var viktigare att prata om hennes e-mail än ekonomi.
 
Jag känner mig fortfarande arg. För att en stor anledningen till att Hillary inte vann är för att hon är kvinna. Minns hur jag hörde om många män, som egentligen är demokrater, som inte vill rösta på Hillary för att hon är kvinna. Trump är en rasistisk kvinnohatade man i mina ögon och det gör mig så arg att det var så många som hellre såg Trump som president än Hillary pga hennes kön. Men jag hoppas att efter allt som har hänt i år att det vänder nu. Kvinnor måste ska kunna ha makt utan att män ska bli kränkta. Kvinnor måste få kräva samma rättigheter utan att män ska känna sig stötta.
 
☆ ☆ ☆ 
 
Tidigare inlägg:
If only millennials were aloud to wote
Feminism, Tankar metoo, respekt, samtycke

#metoo

Alla kvinnor har eller kommer någon gång under sitt liv att bli utsatt för sexuella trakasserier. Detta är ett faktum som jag önskar inte vore sant och det som irriterar mig mest är argumentet om att kvinnor får skylla sig själva. Att vi inte gått vidare från debatten om kläder och skuld. Att till råga på att ingen kvinna har privilegiet att gå igenom livet utan att behandlas som ett objekt så får hon alltid skulden för det också.

Det borde inte behövas en hashtag för att vi ska tro på, lyssna på eller för att vi ska vakna. Vi ska inte behöva berömma män för att de talar ut om de trakasserier dem är skyldiga till. Det borde behandlas som vilken annan överträdelse som helst och inte viftas bort eller bemötas med skuld.
 
Vi måste sluta lägga skulden på den som utsätts för trakasserier och börjar kräva att den som anklagas snarare ska ta ansvar för vad hen gjort. Män måste se till sig själva, sina vänner, kollegor, pappor och söner och HÖJA RÖSTEN! Det bor inte en våldtäktsman i varje person med snopp men inställning och bemötanden hos män och vad vi lär nästa generation behöver förändras. 
 
 
Inga flickor ska behöva få höra att pojken som tog henne på brösten bara tycker om henne eller att obehagskänsla hon känner efteråt är överdriven. För vad händer när dessa pojkar växer upp om de fått lära sig ända sen lågstadiet att de har rätt att ta på flickors kroppar utan tillåtelse. Hur blir deras kvinnosynen när de lär sig att det är en komplimang att ta på tjejers kroppar? Vi måste uppfostra våra pojkar på ett sätt så att vi inte behöver beskydda våra flickor. Vi måste uppfostra våra pojkar inte lägga skulden på våra flickor.

Mina favoriter bland årets sommarprat

Sen några år tillbaka har jag varit en av alla dem som lyssnar på Sommar i P1. Jag lyssnar inte på alla men på många och idag tänkte jag berätta vilka som var mina favoriter från årets sommarpratare.
 
 
WILLIAM SPETZ
Första gången på mycket länge som jag har skrattat och gråtit omvartannat så mycket. William berättar om vem han är och hur han har blivit så genom att berätta om sin mormor Ulla. Hans sommar är en berättelse där budskapet ligger mellan raderna. I det han inte säger lika mycket som i det han säger. Men mest av allt är det en kärleksförklaring till hans mormor.
 
LISA EKDAHL
Sångaren och musikern Lisa Ekdahl tar med oss bå en tidsresa genom hennes liv. Hon pratar om att vara sann mot sig själv, hur en blir bemött som kvinna i en mansdominerad barnch, om att bli mamma ung och sorgen i att förlora en förälder. En kan inte annat än att ha respekt för denna kvinna som i allting bara försöker vara sann mot sig själv och inte låta någon trampa på henne. Så inspirerande!
 
LINNEA CLAESON
Handbollsspelare och mänskan bakom instagramkontot @assholesonline gör en äcklad och förbannad när hon berättar om hur män kan bete sig. Men hon gör en också glad och pepp för det står också klart att Linnea inte tar någon skit från någon. Andras hat ska inte göra henne svag. Andra ska inte få defienera vem hon är och hur hon ska vara.
 
Hon är internettforskre, författare och föreläsare. I sin sommar pratar Annakarin om härskartekniker, om gubbar som tror sig vara större och bättre och om hennes krig mot en cancerknöl. Jag har själv, under en kort tid, haft Annakarin som lärare på DMP och jag tycker att detta är en otroligt inspirerande kvinna som även i sitt sommarprat belyser vikten av att vara sann mot sig själv och tro på sig själv. Att inte låta sig sättas in i en mall utan göra det en själv vill.
 
Artisten och låtskrivaren läser högt ur sina gamla dagböcker och förklarar hur låtskrivandet för henne inte är terapeutiskt utan snarare tvärtom. Vi får höra om när hennes hus brann ner, hur hennes föräldrar hade svårt att hålla samms efter sin mammas bilolycka och hon avslutar allt med att tacka sitt 12-åriga jag för att hon lyckades vara så stark mitt i all sorg. Något jag känner igen mig i hos Miriam är hennes relation till Håkan Hellström och hans musik. Jag är fortfarande ung och har fortfarande en stark relation till Håkans musik men den var starkare när jag var tonåring. När jag var 14 - 15 så där, när jag upplevde hans texter, och jag kände mig ensammast i världen. Men som hos många andra vänder Miriams sommar och även livet.
 
Tack för denna sommar!

Shadows and shapes

 
Markus frågade mig om jag skulle kunna tänka mig att fotas naken. Jag svarade att det beror på. Det beror på vad syftet med bilderna är och vart dem skulle visas upp. Om det skulle vara för ett magasin, för reklam eller i politiskt syfte skulle svaret vara nej för att då skulle min kropp bli en symbol för sex. Men om det skulle vara ett konstprojekt skulle jag kunna tacka ja beroende på syftet bakom. Jag tycker nämligen kroppar i konst inte är objektifierande på samma sätt som när kroppar visas upp i reklam eller för en politisk agenda. För då handlar det ofta om sex eller objektifiering medans det ofta bara handlar om former i konst. Ja konst gör också kroppar till objekt men på ett helt annat sätt. Det är anledningen till att jag själv målar nakna kroppar. För att jag tycker att formerna och hur skuggorna faller är vackra.
 
 
Detta är den andra av dem illustrationer jag målat dem senaste dagarna. Jag känner att jag börjar hitta mitt uttryck nu. Hur jag målar, vilka tekniker jag använder och hur jag använder mig av färg. Jag tvekar inte längre, jag bara skapar. 
 
 
Men det hinndrar mig så klart inte från att exprimentera. Här ser ni min tredje illustration inspirerades av Vincent van Goghs Stjärnenatt

Tryck gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst!
Feminism, Filmer & Serier, Tankar Han Solo, Leia Organa, Noora, SKAM, Star Wars, William, samtycke

Vad Star Wars lärde mig om relationer

Jag skriver utifrån mitt perspektiv inom cis, hetero och vithetsnormen som jag är uppvuxen i. Jag kan inte uttrycka mig utifrån någonting annat så jag ber om ursäkt på förhand för den ensidiga bild jag nu kommer framställa.
 
 
I populärkulturen vi alla älskar hittar vi många av de hjältar och idoler vi växte upp med. De blev våra förebilder och visade vad vi kunde göra och inte. De har påverkar vilka värderingar vi har och vilka värderingar vi fick under vår uppväxt. Filmerna jag såg när jag var yngre visade mig hur jag kunde vara och hade även en stor roll i det jag lärde mig om sex och relationer och på senare tid har jag också förstått villken snedvriden bild jag fått av samtycke av samma filmer. 
 
En av dem första vuxna förhållanden jag blev exponerad för i populärkultur var romansen mellan Han Solo och Leia Organa. Jag var 8 när jag såg Star Wars första gången och Leia blev en av mina största förebilder under min uppväxt. Jag och min bästis lekte att vi var Leia och Padme när vi var små och skrev fanfiction om dessa kvinnor när vi gick i mellanstadiet (ja jag var nörd redan i grundskolan). Men jag gillade verkligen inte romansen mellan Han och Leia när jag var liten. I mina historier var Luke och Leia inte syskon så att Leia kunde vara med honom istället. Önskar att jag istället tänkt att hon inte behövde någon alls men jag var en sucker for love redan då. Jag visste dock inte varför jag inte gillade Han Solo, jag tyckte bara att han var dryg. Det tog många år innan jag kom på varför. Det är på hans initiativ som deras relation inleds och hur han behandlar henne och hennes åsikter innan dem blir ett par är så nedvärderande.
 
När Han kysser Leia första gången så har hon avvisat honom i 1 1/2 film och när detta sker är dem ombord på the Millennium Falcon ute i rymden och hon har ingen som helst möjlighet att lämna skeppet. Leia står och försöker laga något på skeppet och Han sträcker sig fram för att hjälpa henne men det som händer är att han invaderar hennes privata svär. Han närmar sig Leia, som otaliga gånger innan har sagt att hon inte är intresserad, han kommer upp bakom henne, lägger sina armar om henne och trycker sin kropp mot hennes. Leia är rebell och en ledare i sin egen rätt. En stark person som inte låter någon utnyttja henne. Hennes instinktiva reaktion är att han står för nära och hon tolkar det som att han försöker närma sig henne igen. Hon knuffar aggressivt bort honom och visar tydligt med sitt kroppsspråk att han ska låta henne vara i fred. Hon rör sig bort från honom en aning, men dem står i ett trångt utrymme och han har henne uppressad mot väggen så hon kan inte röra sig långt. Han rör sig närmare henne igen och tar tag om hennes hand och börjar massera den. Hon säger "Stop that" och han svarar "Stop what?" och fortsätter. När han inte slutar säger hon bestämt åt honom igen. Han slutar ändå inte. Romantisk musik börjar spelas och denna konversation följer:
 
Han: What are you afraid of?
Leia: Afraid?
Han: You're trembling.
Leia: I'm not trembling.
Han: You like me because I'm a scoundrel. There aren't enough scoundrels in your life.
Leia: I happen to like nice men.
Han: I'm a nice man.
Leia: No you're not. You're ...
 
Och sen kysser han henne. Avbryter henne genom en kyss.
Värt att notera: hennes huvud är upptryckt mot en vägg och hon har inte så mycket möjlighet  att röra på sig. Under kyssen blir Han avbruten av C3PO och då kan Leia smita iväg. Problemet är inte att Han försöker tvinga sig på Leia utan att han gör det utan att veta om det. Hans motiv är inte att erövra henne utan att få henne att gilla honom för att han gillar henne. Resultatet som följer av denna scen är att hon blir kär i honom och dem spenderar större delen av resten av Hans liv tillsammans.
 
 
När killar lär sig att det är så här en visar att en är intresserad eller attraherad av någon så lär vi tjejer oss att det är så här vi ska förvänta oss att bli behandlade. Killar lär sig att inte fråga, att nej betyder nja och att nja betyder ja. The Bad Boy blir idealet.
  
Detta är ett beteende killar lär sig är okej och till och med attraktivt och tjejer lär sig att en ska vilja ha detta. Det är inget som är daterat till 80-talet. Exakt så här börjar Noora och Williams relation i SKAM. Noora är rätt tydlig med att hon inte är intresserad och William fortsätter kämpa (som han själv uttrycker det) och utnyttjar hennes oro för Vilde och utnyttjar Vilde själv för att få Noora att gå ut med honom. Noora börjar successivt gilla honom mer och mer och gör tillslut allt för att han inte ska lämna henne. Första gången jag såg SKAM hatade jag att serien fick mig att börja gilla William i takt med att Noora gjorde det. Att en går från att hata honom för hur han behandlar Vilde till att tycka att han är gullig och missförståd när han lägger sitt intresse på Noora.
 
 
Samma sak händer i Star Wars. I slutet av the empire strikes back har en ändrat uppfattning om Han och Leia. I sista filmen, return of the jedi, sitter en istället och hoppas på att dem ska bli ett par. För då har intresset blivit ömsesidigt. Men jag köper inte att någon form av romantisk relation har vuxit fram mellan Han och Leia utifrån hur Han behandlar Leia i the empire strikes back. Han är så oförskämd mot henne i hela den filmen och dem sista 20 minuterna så har hon helt plötsligt ändrat sig. Trots att Han fortsätter att vara otrevlig och fälla menande kommentarer så har hon helt plötsligt blivit kär i honom. 
 
Det problematiska är att det sänder ut budskapet att det är en normal början på en relation att tvinga fram något form av intresse. Att det är okej om en tjej du är intresserad av förolämpar dig för hon kommer att mjukna så småningom. Fortsätt vara påträngande för hon gillar det egentligen.
 
Jag hade väldigt svårt att förhålla mig till detta när jag var yngre för jag tyckte att det var lite obehagligt om killar agerade så mot mig. När killar uppfostras till att det är okej att agera på det här sättet blir vissa aggressiva om dem gång på gång blir nekade. Det är många gånger som jag bara varit tyst och gett någon ett leende för att jag är rädd att dem ska bli agressiva. Eller värre låtit någon göra något jag känt mig obekväm med för att jag varit orolig för att dem ska göra något värre. 
 
Och till er som läser detta och tänker att tjejer alltid tänker det värsta om killar så måste jag göra er medvetna om att vi vet att alla killar inte är så här och att vi vet att många som agerar såhär inte är dåliga personer. Men ni måste vara medvetna om hur det är att vara tjej. Hur vi går med nycklarna mellan knogarna och nästan springer ibland när vi går hem själva om natten. Att vi är uppfostrade till att tro att det är vårt eget fel om vi blir våldtagna. Att det är vi som skickat ut signalerna, varit för fulla eller klätt oss för slampigt. Om någon klappat mig på rumpan och jag valt att vara tyst istället för att slåss är det inte för att jag tyckt om det utan för att jag varit rädd att något värre kan hända om jag inte vaktar min tunga. 
 
 
Tidigare inlägg:
Sexism i Hollywood och i världen

Djävulen bär Prada

Sen i fredags har jag, Markus och Helmer varit sjuka först Helmer, sen Markus och nu jag. Måndag och tisdag var jag hemma medan Helmer var tillbaka på förskolan och Markus på universitetet, och jag har mest bara sett på film. Jag såg bland annat Djävulen bär Prada för 30:e gången. Sen den kom ut 2006 har jag sett den flera gånger älskar att den handlar om mode, utspelar sig i New York och delvis i Paris och att den diskret belyser ett strukturellt problem med inställningen mot kvinnor som gör karriär.
 
 
Djävulen bär Prada (The Devil Wears Prada)  handlar om Andy, en blivande journalist med färsk examen från Northwestern University. Trots hennes tveksamma inställning inför den ytliga modebranschen, får hon jobbet "a million girls would kill for", andra assistent till Miranda Priestly den iskalla chefredaktören för Runway modemagasin. Andy planerar att stå ut med Mirandas alltför krävande och förnedrande behandling under ett år i hopp om att få ett jobb som reporter eller skribent någon annanstans. För, som den ledande assistenten Emily uttrycker det, "Work a year for her and you can get a job at any magasin you want."
 
I början kämpar Andy med att få ihop sitt jobb och hon passar inte riktigt in bland sina skvallrande och modemedvetna medarbetare. Särskilt svårt har hon att komma överens med Mirandas ledande assistent Emily. Men med hjälp av fashion director Nigel, en make over och större engagemang i att förstå sig på den värld hon har gått in i börjar hon sakta stiga i rang. När Andy börjar bry sig om sitt jobb och då även mer och mer tid på att följa Mirandas minsta vink, uppstår problem i hennes privatliv. Hon hamnar gång på gång i konflikt med sina vänner och sin pojkvän. Allt dem ser är hur hennes löjliga jobb kommer i vägen för deras gemensamma planer och inte hur det hjälper Andy med hennes karriär.

 
Andy är karriärsdriven och målmedveten. När hon har satt fokus på någonting så gör hon allt för att klara av det. I modebranschen, som hon aldrig har varit en del av eller velat komma in i, hittar hon ett sätt att knyta dem kontakter hon behöver för att nå sitt mål att bli journalist. Något som gör mig upprörd är hur hennes vänner och främst hennes pojkvän Nate behandlar henne när det går bra för henne på jobbet. När hon börjar bygga en karriär. Nate skuldbelägger henne för att hon lägger tid på sitt jobb i stället för på honom. Ja, jag förstår att han blir besviken när hon missar hans födelsedagsfest för att hon måste jobba i sista minuten och ja, Andy har ett val, hon kan välja att inte jobba när hon går in på övertid. Men varför ska Andy behöva välja mellan sin relation eller karriär? Anledningen att Nate blir arg på henne är egentligen inte för att hon missar saker hon lovat att komma på. Utan att hon läger tid på ett jobb och en karriär som han anser är fånig och för att hon väljer sitt jobb över honom. Han använder det till och med som den enda anledningen till att han senare gör slut med henne. Att han inte kan vara med henne för att den relation hon valt att lägga tid på är med sin chef. Han är själv kok och jobbar för att göra karriär inom sitt valda yrke men det är aldrig något som kommenteras. Hans jobb är inte precis ett lätt 9 till 5 jobb och det tar säkerligen upp mycket av hans tid men det är inte ett problem.
 
Jag tycker Andy sammanfattar allting bra själv när hon försvarar sin chef Miranda.
 
"Ok she's tough. But if Miranda were a man no one noticed anything about her except how great she is at her job."
 
Vi ska inte behöva försvara våra val bara för att vi är kvinnor.
 
Jag har bara sett filmen så mina reflektioner är helt och hållet baserade utifrån den.

I am a woman. Hear me roar.

Om ni bara visste hur länge jag har väntat på att skriva ett inlägg som passar till denna rubrik.
 
I onsdags var det 8 mars och internationella kvinnodagen. Jag älskar den pepp och det systerskap jag får se på sociala medier denna dag men jag tycker också att vi behöver just denna pepp och den påminnelse den ger var enda eviga dag. Därför tänkte jag förlänga detta med ett litet inlägg med fina saker som jag har stött på på den stora vida webben den senaste tiden.
 
 
För ett tag sedan la Elle Sverige upp denna med följande text:
 
Zara Larsson i Skavlan ikväll som svar på frågan om hon åsyftar "alla män" när hon pratar om ett hat mot män: – Det är klart jag inte menar alla män. Debatten är så uttjatad. Jag menar bara att machokulturen och män i grupp är läskiga, obehagliga och jobbiga. 
I ett senare skede frågar Skavlan hur Zaras pappa, som hon diskuterar mycket med, ställer sig till när hon diskuterar att hon ”hatar alla män”. Håller han med, undrar Skavlan? – Nej, men han förstår ju vad jag menar. Åter till det irrelevanta samtalsämnet ”alla män”… Det är inte så att min pappa tar åt sig. Inte mina killkompisar heller. Jag har män i mitt liv som jag älskar och ser upp till. Men det här… ”det gäller inte alla män”.. nej, vi vet det. Men om du inte är våldtäktsman, om du inte misshandlar kvinnor, om du inte är en översittare i alla rum – ta inte åt dig då. Det är bara det.
 
Såg ni Zara Larsson i Skavlan? Tycker hon är så rolig, smart och bra. Älskar att hon är så okonstlad och att hon alltid säger precis vad hon tycker utan att be om ursäkt för det. Go Zara!
 
 
Okej alla vi som såg Melodifestivalens tredje deltävling såg också Clara Henrys coola mellanakt. Så här skrev hon efter sitt peppiga framträdande:
 
Tack för all kärlek! Herregud!!! Det är helt sjukt. Här står en på en scen och sjunger om helt självklara saker, som att respektera folk för den de är och att få lika lön för lika jobb. Och så råkar det tydligen vara något som tidningarna kallar "politik". Som folk antingen ropar HURRA åt, eller blir arga och hatiska av. Som en behöver tjata om. Om och om igen. Tills folk fattar. Tänker vara en riktig jäkla tjat-ragata när det kommer till sånt här, bara så ni vet. (Foto: @stinastjernkvist / SVT)
 
Och jag håller verkligen med om att detta är själklara grejer och borde inte behöva lyftas upp som någonting häpnadsväckande. Men all kärlek till Clara och alla andra som orkar tjata och höja rösten om detta. Vi ska fortsätta tills alla fattar.
 
 
Flora Wiström delade denna video den 8 Mars med texten:
 
Genomsnittskvinnan i Sverige tjänar 2 miljoner mindre än genomsnittsmannen under ett arbetsliv. Ej ok.
 
Detta var någonting hon gjorde tillsammans med den sajt hennes blogg nu ligger hos baaam.se och rent pedagogiskt tycker jag att dessa korta videos är super. En får ingen djupgående fakta men det är endå fakta. Fakta om någonting som är så snett, skevt och märkligt och därför något som behöver lyftas för att vi ska kunna få en förändring. Den av dem större rötterna till många probelm är okunskap och oviljan att ta till sig kunskap.
 
 
Avslutar med denna video med ett kort men viktigt budskap.
 
Jag är en kvinna! Respektera dig själv. Respektera kvinnor. För kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter.

Real women through the decades

 
Det finns många beauty through the decades och ideal throughout history videos ute på youtube nu och jag tycker att dem är väldigt inspirerande och roliga. Men de flesta tar bara upp dem övre klassens västerländska kvinnor och deras mode och skönhetsideal. Dem visade alla skönhetsideal från en stereotypisk och pop-kulturel synvinkel. Någon form av idealistisk version av verkligheten. Den allmänna kvinnan, dem som kämpade för oss kvinnor och dem som vårdade sårade i krig blir satta åt sidan. Dem som levde och kämpade utan vackra tyger och säkra inkomster. Dem som bara försökte överleva dagen.

#WomensMarch

21 januari samlades miljontals människor runt om i världen för att demonstrera mot Trump och för rättvisa och jämställdhet. Initiativet var ursprungligen ett event som skulle hållas i Washington DC, USA, men det spred sig snabbt och syster marscher hölls på flera ställen i landet och i världen, bl.a. New York, London, Paris, Stockholm, Åre m.f.
Här är lite samlade bilder som cirkulerar runt på instagram.
 

20-någonting

 
20-någonting åren handlar mycket om att gå sin egen väg och hitta sig själv. Flytta utomlands, tågluffa, utbilda sig och skaffa sig arbetslivserfarenhet. Alla blir sina egna individer. När en sen fyller 30-någonting så kommer den riktiga världen ikapp. Alla dessa individer ska hitta ett sammanhang att smälta ihop med, skaffa villa, partner och barn och leva lyckliga i alla sina dagar. När du är 30-någonting kan du inte hitta dig själv lägre, det ska du redan ha gjort. Och speciellt om du är kvinna väntar alla på bäbisarna. När ska dem komma? Alla kvinnor förväntas vilja skaffa barn och fullfölja sina liv genom det. 
 
När du som 20-någonting valt att skaffa barn blir du lika ifrågasatt som 30-någonting kvinnorna när dem väljer att inte skaffa barn, men på ett annat sätt. Inte genom frågor utan genom kritik gömd i menade blickar och kommentarer.
Hur ska ni ha råd. Så går det när en inte skyddar sig. Deras förhållande kommer spricka om nått år när första trotsåldern kommer. Du är inte redo. Du är inte mogen. Du är alldeles för ung.
Jag och Markus har genom vårat val att bilda familj men och så hur vi har fördelat föräldraledigheten, också indirekt valt att inte förpassa oss in i samhällets ramar. Markus får beröm och medhåll för att han är en bra pappa som är hemma med sitt barn och jag matad med känslan av att jag är en dålig mamma som inte är det. Jag är så trött på att bli förminskad och utsatt pga mina val. Jag är trött på att folk tycker att dem har rätt att ha öppna åsikter om mina val och om min familj. 
Visa fler inlägg