We'll hold out our hands. They have to unclench their fist.

 
I dag är det ett år sedan Donald Trump van valet i USA och blev deras 45:e president och jag kan inte låta bli att tänka hur annorlunda saker hade kunnat vara om Hillary Clinton vunnit i stället. Den största anledningen till att jag så gärna ville se Hillary vald till USAs president var för att det skulle visa för så många unga tjejer att allting är möjligt. För utan förebilder är det svårt att se sig själv i samma roll. 
 
Dina förebilder visar dig vad som är möjligt för dig att uppnå. Jag minns en artikel om en flicka som fråga sin mamma om det fanns kvinnor som var professorer. Det var hennes dröm men hon hade inte sett att det fanns några kvinnliga professorer så hon såg inte att hon själv kunde bli det. Hon såg det som omöjligt. Hennes mamma blev bedrövad och skrev om detta på facebook och inlägget delades. Det delades vidare så pass mycket att flickan på 7 år började få brev av massor av kvinnor som arbetade som professorer. De berättade vad de jobbade med och att de tyckte att det var tråkigt att höra att hon inte trodde att hon kunde bli en av dem. Att det bara var män som kunde bli professorer. Detta lyfte flickans drömmar och gjorde att hon trodde att det var möjligt för henne att uppnå dem. Det är bara synd att allt detta krävdes för att hon skulle tro det. Därför hoppades jag så mycket på att vi för ett år sedan skulle få se USAs första kvinnliga president väljas och visa flickor över hela världen att kvinnan är lika mycket värda och vi kan göra vad som helst.
 
 
Men vad ville Hillary då? Förutsatt att kongressen hade sett likadan ut som idag, med republikansk majoritet, hade Hillary haft minst lika svårt som Trump att få igenom sina förslag då många av hennes förslag skulle avfärdats som kostsamma och för att bara öka budgetunderskottet. Bland de reformer hon hade tänkt genomföra fanns bland annat satsningar på kostnadsfri högskoleutbildning, betald föräldraledighet, höjning av minimilönen, lika lön för lika arbete, skattehöjningar för höginkomsttagare och en stor infrastruktursatsning för att rusta upp USA:s vägar, broar, flygplatser, tunnlar och hamnar. Men media tyckte att det var viktigare att prata om hennes e-mail än ekonomi.
 
Jag känner mig fortfarande arg. För att en stor anledningen till att Hillary inte vann är för att hon är kvinna. Minns hur jag hörde om många män, som egentligen är demokrater, som inte vill rösta på Hillary för att hon är kvinna. Trump är en rasistisk kvinnohatade man i mina ögon och det gör mig så arg att det var så många som hellre såg Trump som president än Hillary pga hennes kön. Men jag hoppas att efter allt som har hänt i år att det vänder nu. Kvinnor måste ska kunna ha makt utan att män ska bli kränkta. Kvinnor måste få kräva samma rättigheter utan att män ska känna sig stötta.
 
☆ ☆ ☆ 
 
Tidigare inlägg:
If only millennials were aloud to wote
Ett år senare - Femninism - Hillary Clinton - USA

#metoo

Alla kvinnor har eller kommer någon gång under sitt liv att bli utsatt för sexuella trakasserier. Detta är ett faktum som jag önskar inte vore sant och det som irriterar mig mest är argumentet om att kvinnor får skylla sig själva. Att vi inte gått vidare från debatten om kläder och skuld. Att till råga på att ingen kvinna har privilegiet att gå igenom livet utan att behandlas som ett objekt så får hon alltid skulden för det också.

Det borde inte behövas en hashtag för att vi ska tro på, lyssna på eller för att vi ska vakna. Vi ska inte behöva berömma män för att de talar ut om de trakasserier dem är skyldiga till. Det borde behandlas som vilken annan överträdelse som helst och inte viftas bort eller bemötas med skuld.
 
Vi måste sluta lägga skulden på den som utsätts för trakasserier och börjar kräva att den som anklagas snarare ska ta ansvar för vad hen gjort. Män måste se till sig själva, sina vänner, kollegor, pappor och söner och HÖJA RÖSTEN! Det bor inte en våldtäktsman i varje person med snopp men inställning och bemötanden hos män och vad vi lär nästa generation behöver förändras. 
 
 
Inga flickor ska behöva få höra att pojken som tog henne på brösten bara tycker om henne eller att obehagskänsla hon känner efteråt är överdriven. För vad händer när dessa pojkar växer upp om de fått lära sig ända sen lågstadiet att de har rätt att ta på flickors kroppar utan tillåtelse. Hur blir deras kvinnosynen när de lär sig att det är en komplimang att ta på tjejers kroppar? Vi måste uppfostra våra pojkar på ett sätt så att vi inte behöver beskydda våra flickor. Vi måste uppfostra våra pojkar inte lägga skulden på våra flickor.
metoo - respekt - samtycke

Mina favoriter bland årets sommarprat

Sen några år tillbaka har jag varit en av alla dem som lyssnar på Sommar i P1. Jag lyssnar inte på alla men på många och idag tänkte jag berätta vilka som var mina favoriter från årets sommarpratare.
 
 
WILLIAM SPETZ
Första gången på mycket länge som jag har skrattat och gråtit omvartannat så mycket. William berättar om vem han är och hur han har blivit så genom att berätta om sin mormor Ulla. Hans sommar är en berättelse där budskapet ligger mellan raderna. I det han inte säger lika mycket som i det han säger. Men mest av allt är det en kärleksförklaring till hans mormor.
 
LISA EKDAHL
Sångaren och musikern Lisa Ekdahl tar med oss bå en tidsresa genom hennes liv. Hon pratar om att vara sann mot sig själv, hur en blir bemött som kvinna i en mansdominerad barnch, om att bli mamma ung och sorgen i att förlora en förälder. En kan inte annat än att ha respekt för denna kvinna som i allting bara försöker vara sann mot sig själv och inte låta någon trampa på henne. Så inspirerande!
 
LINNEA CLAESON
Handbollsspelare och mänskan bakom instagramkontot @assholesonline gör en äcklad och förbannad när hon berättar om hur män kan bete sig. Men hon gör en också glad och pepp för det står också klart att Linnea inte tar någon skit från någon. Andras hat ska inte göra henne svag. Andra ska inte få defienera vem hon är och hur hon ska vara.
 
Hon är internettforskre, författare och föreläsare. I sin sommar pratar Annakarin om härskartekniker, om gubbar som tror sig vara större och bättre och om hennes krig mot en cancerknöl. Jag har själv, under en kort tid, haft Annakarin som lärare på DMP och jag tycker att detta är en otroligt inspirerande kvinna som även i sitt sommarprat belyser vikten av att vara sann mot sig själv och tro på sig själv. Att inte låta sig sättas in i en mall utan göra det en själv vill.
 
Artisten och låtskrivaren läser högt ur sina gamla dagböcker och förklarar hur låtskrivandet för henne inte är terapeutiskt utan snarare tvärtom. Vi får höra om när hennes hus brann ner, hur hennes föräldrar hade svårt att hålla samms efter sin mammas bilolycka och hon avslutar allt med att tacka sitt 12-åriga jag för att hon lyckades vara så stark mitt i all sorg. Något jag känner igen mig i hos Miriam är hennes relation till Håkan Hellström och hans musik. Jag är fortfarande ung och har fortfarande en stark relation till Håkans musik men den var starkare när jag var tonåring. När jag var 14 - 15 så där, när jag upplevde hans texter, och jag kände mig ensammast i världen. Men som hos många andra vänder Miriams sommar och även livet.
 
Tack för denna sommar!