När Salikons rosor vissnar då är jag död.

 
En annan favorit av Astrid Lindgren är hennes korta illustrerade novell Allra käraste syster. Denna har mamma läst för mig som liten, jag har läst den för min syster när hon var 5 - 6 år och jag har set filmatiseringen så många gånger att jag tappat räkningen. Om ni har missat den finns den att se här.
 
 
När jag började skriva om Bröderna Lejonhjärta och vart min kärlek till böcker kommer ifrån började jag också tänka på berättelsen om Barbro och hennes hemliga tvilligsyster Ylva-Li, som aldrig säger Barbro utan allra käraste systerYlva-Li bor under rosenbusken i Barbros trädgård. Rosenbusken som heter Salikon. I boken fly Barbro ner i hålet under busken, när hon känner sig ensam och utstött av familjen. Och dagen historien börjar ska systrarna ge sig av på en resa. En lång resa till den vackraste dalen i världen.
 
 
Barbro har just fått en lillebror och hennes föräldrar är upptagna med att ta hand om den nyfödda bebisen och Barbro känner sig därför bortglömd. I sin fantasi skapar hon Ylva-Li för att inte känna sig ensam och under rosenbusken, nere i hålet i marken där Ylva-Li bor har hon allt hon någonsin önskat sig.
 
När bokens äventyr börjar nå sin ände och Barbro och Ylva-Li är framme i den vackraste dalen i världen säger Ylva-Li efter ett tag "Ett måste du veta. När Salikons rosor vissnar då är jag död." Barbro rider genast hem, bort från Ylva-Li, för hon kan inte tro att det är sant. När hon är hemma igen blir hennes föräldrar helt överlycklig att hon är hemma igen, de hade varit så oroliga för hon hade varit borta hela dagen. Dagen efter är det Barbros födelsedag och hon får en liten hundvalp. ågot hon alltid önskat sig. Hundvalpen får namnet Ruff. När Barbro går ut i trädgården med Ruff ser hon att Salikons rosor vissnat och hålet i marken är borta.
 
Och jag undrade alltid i slutet av boken hur länge den där rosenbuskens rosor egentligen varit vissna?

Jag ... listan

 
Jag längtar efter:
Inget särskilt. Just nu är jag nöjd och glad på exakt den här punkten i ett höstigt Umeå.
 
Jag ledsen över:
Att folk jag bryr mig om har behandlas illa.
 
Jag äter helst:
Torkad mango. Lite dyrt efter som jag alltid äter upp hela påsen på en gång men det är så gott. Och nyttigt ska det tilläggas.
 
Jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning:
 Att se filmen It.
 
 
Jag läser:
Crossed (Uppföljaren till Matched) av Ally Condie. Det är en dystopisktrilogi i likhet med Hungerspelen och Divergent. Böckerna handlar om Cassia Reyes som lever i en värld som är styrt och kontrolerat på alla nivåer av Samfundet (the society). Det är ett kliniskt rent samhälle där allt är bestämt på förhand. Vem du ska älska, vart du ska bo, var du ska arbeta och till och med när du ska dö. Men under ytan finns dem som vill något annat dem som drömmer om ett värld med fria vilja. 
 
Jag har blivit helsåld på ljudböcker det senaste året eftersom jag fortfarande vill läsa böcker men inte har samma tid längre. 
 
Jag är galet stressad över:
Den presentation jag ska hålla idag. En uppgift vi har haft är att klippa en trailer till SVTs program Plus och idag ska vi visa upp resultatet. Jag tycker inte jag har gjort ett dåligt jobb eller så jag blir bara nervös när jag ska presentera saker jag gjort inför folk.  
 
Jag lyssnar helst på:
En mix mellan dessa två: 
 
 
 
Jag drömmer om:
Mina nätter har varit drömlösa de senaste dagarna. Jag brukar inte heller komma ihåg vad jag drömt utan mer bara känslan jag haft när jag varit där.
 
Jag blir nostalgisk av:
Att se löven falla. Detta är och har alltid varit min favorittid på året. 
 
1

Åtminstone här i Körsbärsdalen

 
Jag är 7 år och det är dagen alla vi i klassen ska ta ned din favoritsak till skolan. Jag ser vattenpistoler, rolerblades, Barbiedockor och Pokémonbollar alla pillar, leker och visar upp sina saker där vi sitter i ring på klassrumsgolvet. Alla utom jag. För min sak kan en inte leka med. Det är något som hjälper mig att drömma, något som låter mig komma i kontakt med kära vänner, fara ut på äventyr, utforska nya världar, kämpa mot drakar och onda riddare och komma hem tryggt när allting är över. Det är något som väcker min vilja att berätta, att dela med mig av ord och att skapa. 

Vi går runt i ringen. En och en får vi visa upp och berätta om våra saker. Dela med oss om varför den är speciell. Vi skickar runt sakerna så att alla får se och testa men min skickar vi inte runt. När det blir min tur öppnar jag istället boken i mina händer och läser från första sidan i boken. Jag läser om Skorpan som berättar om sin storebror Jonatan och landet Nangijala Om branden som får Jonatan att hoppa från fönstret med Skorpan på ryggen och hur Skorpan klarar sig men inte Jonatan. Om Skorpans sjukdom som tar hans liv strax efter att Jonatan har dött och om hur dem båda återförenas i Nangijala. 

 
Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren är det tydligaste och tidigaste minne jag har av böcker. Av en bok och en värld som helt och fullständigt uppslukade mig. Den ledde till att jag under mitt liv alltid har varit en läsande människa och att jag från lågstadiet och fram till idag alltid har skrivit och illustrerat mina egna historier. Min kärlek till ord och fantasin är det som driver min dröm att själv bli författare. Jag har så länge jag kan minnas alltid drömt om att en dag kanske jag kan skriva en bok. En dag kanske andra människor kan få inspireras av mina ord, bli vän med mina karaktärer och helt och fullt uppslukas av den värld jag skapar. Tänk att få skriva och skapa och sen kunna beröra andra människor.
1
Visa fler inlägg