Okej, nu har jag sett klart alla avsnitt av serien SKAM och vi måste prata om detta. 
 
 
Eva, Noora, Isak och Sana har lett oss genom ungdomens sista år och nu har serie SKAM nått sitt slut. Seriens sista säsong har fokuserat på Sana. Sana kämpar med att få balans i sitt liv och i sin person. Balans mellan sin tro och andras förväntningar och fördomar men även mellan karaktären hon skapat åt sig själv och sina relationer till andra. Sana är en otroligt stark, självständig och principfast person som bär sin karaktär som en sköld. Hon har fått utså mycket fördommar och mobbing i sitt korta liv och detta har gjort henne tuff. Så pass tuff att hon är hår som kevlar och nu har väldigt svårt att lita på och släppa in andra människor. Säsong 4 handlar om hur hennes vänner, och andra personer i hennes liv, lyckas sticka hål på hennes kevlarsköld och få Sana att inse att hon är älskad.
 
Som många är bekanta med så har varje säsong fokuserat på varsin person vars historia vi har fått följa. Men på grund av att serien har skapat så komplexa karaktärer även utöver huvudpersonerna så älskade jag att sista avsnittet bröt mönstret. Att serien lämnade oss med att vi fick se glimtar av allas liv. Att alla som inte har fått vara huvudpersoner fick, på några få minuter, visa en glimt av sin historia. sista avsnittet på 4 säsongen slutade som första avsnittet av säsong 1 började. - Med Jonas röst som voice over till epilogen. Allting hängde ihop och avslutades samtidigt som det fortsatte. 
 
 
Sexualitet, sex, droger, psykiskohälsa, religon och relationer. Det är så nyttigt att vi inte bara får se filmer och serie ur et heteronormativt perspektiv och att vi får flera persons åsikter och synsätt. Till exempel i säsong 2 av SKAM, när Noora och William är på sin första date, får vi höra Williams sida av vad som hände mellan honom och Vilde. Det rättfärdigar inte vad han gjorde men det ger oss en chans att förstå William som person. Det utmanar också Nooras åsikter när hon ställs emot Williams. Samma sak händer med Sana i säsong 4 då Isak utmanar hennes sätt att se på okunnighet. Hon har hela sitt liv tolkat det som rasism och Isak hjälper henne att se att det i majoriteten av fallen handlar om okunskap genom att berätta om hans egna erfarenheter om hur det är att vara homosexuell.
 
 
Något jag verkligen har älskat med SKAM är hur den porträtterar vänskap. Vilket är i särskild fokus i säsong 4 då Sana tappar kontrollen och börjar glida ifrån sina vänner och på så sätt inser hur viktiga de är för henne. Sex, kärlek och festande har stort fokus men det som alltid lämnas kvar som det viktigaste är vänskap och den kärlek som växer ur vänskap.
 
Kärlek är allt!
 
Tryck gärna på det lilla hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst!
 
☆ ☆ ☆ 
 
Tidigare inlägg:
SKAM säsong 4
 
En annan favorit av Astrid Lindgren är hennes korta illustrerade novell Allra käraste syster. Denna har mamma läst för mig som liten, jag har läst den för min syster när hon var 5 - 6 år och jag har set filmatiseringen så många gånger att jag tappat räkningen. Om ni har missat den finns den att se här.
 
 
När jag började skriva om Bröderna Lejonhjärta och vart min kärlek till böcker kommer ifrån började jag också tänka på berättelsen om Barbro och hennes hemliga tvilligsyster Ylva-Li, som aldrig säger Barbro utan allra käraste systerYlva-Li bor under rosenbusken i Barbros trädgård. Rosenbusken som heter Salikos rosor. I boken fly Barbro ner i hålet under busken, när hon känner sig ensam och utstött av familjen. Och dagen historien börjar ska systrarna ge sig av på en resa. En lång resa till den vackraste dalen i världen.
 
 
Barbro har just fått en lillebror och hennes föräldrar är upptagna med att ta hand om den nyfödda bebisen och Barbro känner sig därför bortglömd. I sin fantasi skapar hon Ylva-Li för att inte känna sig ensam och under rosenbusken, nere i hålet i marken där Ylva-Li bor har hon allt hon någonsin önskat sig.
 
Närbokens äventyr börjar nå sin ände och Barbro och Ylva-Li är framme i den vackraste dalen i världen säger Ylva-Li efter ett tag "Ett måste du veta. När Salikons rosor vissnar då är jag död." Barbro rider genast hem, bort från Ylva-Li, för hon kan inte tro att det är sant. När hon är hemma igen blir hennes föräldrar helt överlycklig att hon är hemma igen, de hade varit så oroliga för hon hade varit borta hela dagen. Dagen efter är det Barbros födelsedag och hon får en liten hundvalp. ågot hon alltid önskat sig. Hundvalpen får namnet Ruff. När Barbro går ut i trädgården med Ruff ser hon att Salikons rosor vissnat och hålet i marken är borta.
 
Och jag undrade alltid i slutet av boken hur länge den där rosenbuskens rosor egentligen varit vissna?
 
Jag är 7 år och det är dagen alla vi i klassen ska ta ned din favoritsak till skolan. Jag ser vattenpistoler, rolerblades, Barbie dockor och Pokémon bollar alla pillar, leker och visar upp sina saker där vi sitter i ring på klassrumsgolvet. Alla utom jag. För min sak kan en inte leka med. Det är något som hjälper mig att drömma, något som låter mig komma i kontakt med kära vänner, fara ut på äventyr, utforska nya världar, kämpa mot drakar och onda riddare och komma hem tryggt när allting är över. Det är något som väcker min vilja att berätta, att dela med mig av ord och att skapa. 

Vi går runt i ringen. En och en får vi visa upp och berätta om våra saker. Dela med oss om varför den är speciell. Vi skickar runt sakerna så att alla får se och testa men min skickar vi inte runt. När det blir min tur öppnar jag i stället boken i mina händer och läser från första sidan i boken. Jag läser om Skorpan som berättar om sin storebror Jonatan och landet Nangijala Om branden som får Jonatan att hoppa från fönstret med Skorpan på ryggen och hur Skorpan klarar sig men inte Jonatan. Om Skorpans sjukdom som tar hans liv strax efter att Jonatan har dött och om hur dem båda återförenas i Nangijala. 

 
Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren är det tydligaste och tidigaste minne jag har av böcker. Av en bok och en värld som helt och fullständigt uppslukade mig. Den ledde till att jag under mitt liv alltid har varit en läsande människa och att jag från lågstadiet och fram till idag alltid har skrivit och illustrerat mina egna historier. Min kärlek till ord och fantasin är det som driver min dröm att själv bli författare. Jag har så länge jag kan minnas alltid drömt om att en dag kanske jag kan skriva en bok. En dag kanske andra människor kan få inspireras av mina ord, bli vän med mina karaktärer och helt och fullt uppslukas av den värld jag skapar. Tänk att få skriva och skapa och sen kunna beröra andra människor.
 
Tryck gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst!