Mikael

Jag är bara 23 men jag har redan hunnit bära och föda två barn och förlorat det ena allt för tidigt.
 

För två veckor sen, under allhelgona, var jag och Markus på minnesgudtjänst som Spädbarnsfonden hade ordnat tillsammans med Mariakyrkan. Denna stund var upplagd precis som en vanlig minnesstund och det som var så viktigt för oss med att gå var att vi fick säga hej då på riktigt. När en förlorar ett barn så tidigt som vi gjorde hålls det ingen begravning eller minnesstund och ingen frågar efter ett namn eller något tecken på att detta var ett liv. Men under denna stund fick vi höra vårat barns namn sägas högt för första gången. Det tändes ett ljus för dig, ditt namn sas högt så alla kunde höra och vår sorg och saknad blev erkänd.
 
 
Mikael Östlund ♥
 
I love you forever.
I'll like you for always.
as long as I'm living,
my baby you'll be.

Love and Other Impossible Pursuits

 
The Other Woman (Love and Other Impossible Pursuits) är historien om Emilia som bearbetar sin dotters död samtidigt som hon försöker laga sitt brustna äktenskap och hennes relation med sin styvson.
 
Emilia Greenleaf är en advokat som bor i New York med sin man, Jack Woolf. Emilia är styvmor till Jacks anmärkningsvärt intelligent åttaårige son, William. William bor främst med sin mor, läkaren Carolyn Soule, men när han bor hos sin pappa är det Emilias jobb att hämta honom från skolan. När hon plockar upp honom, är Emilia ofta utsatt för nedsättande blickar och viskningar från andra mammor, eftersom hennes relation med hennes make började när han fortfarande var gift med Carolyn. De jobbade på samma kontor och där startade deras relation och så småningom lämnar Jack sin fru för Emilia. När filmen börjar har Jack och Emilia nyligen förlorat ett barn, en flicka som dem gav namnet Isabel. Hon levde i 3 dagar och dog i Emilias armar av plötslig spädbarnsdöd.
 
 
Huvuddelen av berättelsen handlar om hur Jack och Emilia handerar Isabels död, hur det påverkar deras äktenskap och hur det påverkar Emilias känslor gentemot William. Emilia och William kommer inte riktigt överrens (i själva verket beskriver hon honom som "outhärdlig" tidigt i historien), men hon försöker vara en bra förälder till honom för att Jack har bett henne att försöka. Emilias känslor mot William försämras också av att han ibland pratar väldigt nonchalant om Isabels död. Han är en 8 årig pojke så han förstår inte riktigt vad som har hänt och förstår inte vad hans ord gör mot Emilia.
 
Ibland är det märkligt vad som triggar igång ens känslor. Efter att vi förlorade vårat barn gick jag med i en grupp på facebook för mammor som förlorat barn från vecka 18 i graviditeten och upp till vuxna barn. Ibland när jag går in på facebook är det någon som har skrivit i gruppen och jag får en notis om det. Nu för tiden så berörs jag inte så starkt av det längre. Det har gått ett år och jag är inte fast i ett ständigt mörker längre. Men ibland slår sorgen mig som ett illamående. För några dagar sedan hade någon skrivit i Änglamammor och likt efekten av ett slag i maggropen tårades mina ögon. Något jag och Markus har kännt är att vi har varit väldigt ensama i vår sorg. Vi upplever inte att folk förstår hur hårt vi har tagit detta och hur ledsna vi blev att förlora Mikael.
 
Något jag verkligen gillar med den här filmen är hur den visar sorg och skulden en lägger på sig själv när en förlorat ett barn. Jag rekomenderar den för att fler ska få en liten inblick i något som många upplevt och påverkas av oavsett hur lång tid som gått.
 
Tryck gärna på det lilla hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst!

Då. Nu. Senare.

En dag förra veckan bestämde jag mig för att inte gå till skolan. Det var dagen min motivation försvann och jag kände att jag inte skulle få någonting gjort idag. Så istället satte jag mig och målade. Jag har inte målat på över ett år. Har varken haft tid eller ork för det och jag har också känt rätt mycket prestation över det. Konst är något jag dyker ned i för att uttrycka mig och få utlopp för saker jag inte kan sätta ord på och jag kände en press, från mig själv, att skapa något starkt och perfekt. Så istället för att vältra mig i känslan av att inte duga la jag istället ifrån mig penseln och la undan allt mitt konstmaterial i ett skåp.
 
 
Men denna dag började jag på tre olika tavlor. Målade efter temat dåtid, nutid, framtid och det blev tre olika självporträtt. Den första handlar om hur jag kände för ett år sedan när vårat lilla barn låg kvar i min mage men vi visste att den hade dött. Jag måde så illa av vad jag hade trott var morning sickness och min mage hade växt lite grann av att moderkakan var stor nog för ett 20 veckors barn även om barnet inte fått näring på veckor. Då trodde jag aldrig skulle kunna känna mig glad igen och jag lät mig själv vara ledsen för att min sorg var mitt enda bevis på att Mikael hade funnits.
 
 
Nu finns han inte här med oss utan någon annanstans. Mitt hjärta blöder och värker och det känns som om det redan hade fallit sönder om jag inte hade haft Markus och Helmer. Nu kan jag låta mig själv vara glad och se framåt. 
 

Jag läste om ett japanskt reparationssätt/en konstform som kallas Kintsugi ("golden joinery"). Det är den japanska konsten att reparera trasig keramik med lack som blandats med pulveriserat guld. En metod som ser på sprickorna och reparationen som en del av objektets historia, snarare än något som en ska dölja. Detta träffade då det beskrev hur jag har känt över den sorg jag och Markus gått och går igenom. Mitt hjärta har sprickor och jag försöker laga dem men de kommer aldrig försvinna. Jag kommer aldrig glömma varför jag har dem. Dem är en del av mig nu precis som Mikael, Helmer och Markus alltid kommer vara.
 
 
Senare någon gång i framtiden hoppas jag att jag inte längre ska behöva låsa in mig på skoltoaletten för att jag får panikångest av sorgen som sköljer över mig. Att jag aldrig ska glömma men att jag ska hitta ett sätt att hantera min sorg. Att jag ska bli starkare och större så att sorgen får plats i mig i stället för att ta över mig helt.
 
 
Dem som träffar mig från och med nu kommer inte att kunna se på mig vad jag har gått igenom. Vad vi, jag och Markus har gått igenom tillsammans. Helmer kommer nog inte att minnas detta utan det kommer bli en historia vi berättar för honom när han blir äldre. Detta om någonting har fått mig att inse att du aldrig kan veta hur folk har det eller vad dem går igenom i sina liv. Som det står skrivet på ett papper på Nooras vägg ”Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always.”

Vad som hände på MVC

 
Vad tråkigt för er. Det är ju skam att ni, främst din man, blev så dåligt bemötta av folk som jobbar med att få människor att må bra. 
Om det är ok att jag frågar så undrar jag hur det går till när dem ska "tvinga fram" en förlossning och hur du upplevde det? Förlåt om det känns jobbigt att jag frågar.
 
Vi hade fåt en tid för ultraljud i vecka 20, men bebisen såg ut att bara vara 12 veckor gammal och dem hittade inga hjärtslag eller tecken på liv. Sjuksköterskan tog sakta bort kamerastades från min mage och tittade sorgset på mig.
"Tyvärr." Sa hon. 
"Menar du att ..." Markus ord tig slut. Det fanns inga ord för vad vi visste. 
"Det ser ut som att det har blivit ett missfall. Jag beklagar." En kal hand läggs på min arm och jag får servetter att själv torka min mage med. Kletet vill inte bort, det suger sig fast mot min mage. Min blick blir allt mer grumlig. Markus håller min hand genom allting och Helmer sitter tyst i Markus knä. Som om även han förstod. Vi kom för att få reda på hur Helmers blivande syskon mådde där inne i magen. Men det glada bemötandet byttes snart mot oro, för att sedan övergå i tystnad. Vi hade förstått vad som hänt redan innan sköterskan vände sig mot oss och sa: "tyvärr". Vi hade ju varit på ett ultraljud tidigare med Helmer och då hade vi sett allting. Huvud, näsa, läppar, händer och fötter, fingrar och tår. En liten kropp. Nu var det bara tomt. 

De kallade det för ett missfall att fostret hade dött. Ingen ville erkänna dig för var du faktiskt va, ett barn. Några dagar efter ultraljudet drevs vårat döda barn ut och plötsligt var vi inte längre blivande tvåbarnsföräldrar utan föräldrar med sorg.

Det startade som frossa. Isande kyla som spred sig i kroppen och förlamade mig. Jag kunde inte sitta eller stå upp bara ligga på sjukhussängen och vänta. Vänta på att värkarna skulle börja. Frossan överlappades sen av kramper, inte en molande mensvärkskänsla som dem hade sagt att jag kunde vänta mig. Tydliga värkar som kom i pulserande takt. En förlossning utan mål, utan glädje och utan vetskapen om att det ändå skulle leda till något vackert. Vetskapen som gett mig drivkraft i min förra förlossning. 

Personalen berättade aldrig om detta var normalt eller vad jag kunde vänta mig. Jag fick bara veta vad som skulle hända precis nu, inte hela ledet av händelser och möjliga utgångar. Trotts att jag frågade. Trots att Markus frågade. Jag förstår att jag inte var någon speciell patient eller att det jag gick igenom var ovanligt för dem, dem gör detta varje dag. Men för mig var det första gången och jag visste ingenting. Jag fick inga fullständiga svar när jag frågade. Jag fick veta att jag kunde vara färdig för att få gå hem vid lunch men vi var där från 7 - 19 (12 h). När det tog längre tid sa dem att jag skulle få lunch på sjukhuset. Men när barnet var ute vid 13, och jag inte har ätit sen 6, fick jag veta att jag inte fick äta på några timmar för att jag skulle ligga inne för observation. Rutinmässig observation tydligen men ingen hade sagt något till mig och den information jag fick var felaktig. Jag spydde av hunger och illamående och när jag väl fick äta något när klockan var 16 fick jag i mig en husman och en liten skål kräm som jag fick behålla i 10 min. Jag ville bara att allt skulle vara över så vi kunde gå hem till våran son och börja läka. Aldrig glöma men i bästa fall slicka såren och gå vidare.
 
Det svåraste i sorgen över att ha förlorat ett barn under graviditeten är att det behandlas som om det aldrig fanns. Efter att jag och Markus har delat med oss av våran historia och hur vi känner är det många som har hört av sig eller sagt till oss att även dem har fått missfall och förlorat efterlängtade barn. Vi är många som inte får något öppet utrymme att prata om detta. Vi har rätt att sörja och bli tagna på allvar i våran sorg. Detta är något som som vi behöver lyfta och känna att vi kan prata om.
 
♥ ♥ ♥
 
Tidigare inlägg:

Allra käraste ni

Godmorgon allra Käraste ni.
Jag vill tack er alla som tog er tiden att läsa mitt inlägg igår. Att läsa era kommentarer och få mota så mycket positiv energi är så stort. Efter allt som hänt så värmer det att få höra att så många bryr sig och har gått igenom liknade saker.
 
 
Vi pratar aldrig om missfall och detta gör att en känner sig väldigt ensam. Det kändes som om det endast är vi som någonsin har gåt igenom något som detta. Men efter att ha berättat högt hur vi känner märker jag hur otroligt många det är som har fått missfall och vilken enorm sorg det leder till när en gått och längtat efter ett barn.
 
 
Jag förstår att sjuksköterskorna och läkarna på MVC måste se på det så objektivt som möjligt för att behålla en professionell hållning mot sina patienter. Dem hjälper kvinnor med missfall, aborter och andra undersökningar varje dag. Men för mig och Markus var det första gången och vi hade önskat att någon såg att vi var ledsna och bekräftat att det var okej att sörja.  
 
Jag fick en fråga om hur exakt det går till när dem hjälper en att starta en förlossning efter ett missfall och jag tänkte skriva ett inlägg om det framöver. Tack igen ni är så fina och underbara.

Om att förlora ett barn

 
I februari i år fick jag och Markus reda på att jag var gravid igen. Allt praktiskt och alla omställningar som det innebär att få barn spelade ingen roll, för Helmer skulle bli storebror. Jag mådde precis likadant som när jag var gravid med Helmer. "Åksjukeillamående" från vecka 6 - 16. Så denna gång var vi förberedda på tröttheten, spyorna, utmattningen, huvudvärken och humörsvängningarna. Men denna gång var allting lite kraftigare. Jag kunde knappt äta och gick ner i vikt i en rasande fart. Jag hade även små, oregelbundna kramper i magen. Jag pratade med min barnmorska om detta men hon sa att det inte var något att oroa sig för. Att kramperna förmodligen var tarmarna som flyttade om sig för att ge plats åt livmodern och att det är normalt att må illa den första tiden. Att jag nog skulle få tillbaka aptiten och gå upp igen lagom till ultraljudet. Så jag litade på henne och väntade.
 
I vecka 20 var vi på ultraljud för att få reda på hur Helmers blivande syskon mådde där inne i magen. Men det glada bemötandet från sjukhuspersonalen - och kommentarer om hur kul det ska bli för Helmer att bli storebror - byttes ut mot tystnad när dem satte kamerastaven mot min kladdiga mage. Jag och Markus fattade vad som hänt innan sköterskan vände sig mot oss och sa:
"tyvärr". 
Barnet hade dött. Dem sa att det var ett missfall.
 
Några dagar senare drevs vårat döda barn ut och plötsligt var vi inte längre blivande tvåbarnsföräldrar utan föräldrar med sorg. Vi hade förlorat barnet som vi längtat efter. Barnet som vi hade börjat fundera på namn till. Som vi hade flyttat till en större lägenhet för och som vi älskade. Som dem på MVC bara hade kallat ett foster.
 
 
När jag skulle få hjälp att driva ut vårat barn var ingen särskillt tydlig med mig om vad som skulle hända. Någon sa att det skulle gå fort och att jag skulle få gå hem vid lunch. Klockan blev 12 och allting var klart, trodde vi. Nej, jag kunde inte gå hem än. Jag var tvungen att ligga kvar, hur länge visste dem inte exakt. Jag skulle få dropp och dem skulle ta blodprov på mig innan jag fick gå hem. Jag frågade om jag fick äta någonting. Vi hade kommit dit vid 07:30 och jag hade inte ätit någonting på hela dagen. Nej, jag fick inte äta något innan jag hade fått dropp. Vi var dem enda som låg inne på avdelningen den dagen, vi fick vänta till kl. 15 innan någon kom och gav mig dropp. Nu fick jag äta men jag fick inte gå hem förrän jag pratat med en läkare. Jag åt en knäckemacka som jag inte fick behålla för att jag inte ätit någonting på hela dagen. En läkare kom, jag uppfattade nästan ingenting av vad hon sa, jag ville bara åka hem. 
 
Ingen vände sig till Markus under hela dagen. Dem pratade bara med mig. Jag mådde illa, hade ont, kräktes, hade frossa och för en kort sekund svartnade det för ögonen. 80% av det dem sa uppfattade aldrig jag. Han var bara ett bihang och barnet i min mage var inget barn utan ett foster och vi hade inte förlorat ett barn, det var ett missfall.
 
 
Sommaren var bottenlös sorg och otrolig trötthet. Vi fortsatte framåt och tog oss ut för Helmers skull. För att han ändå skulle få en bra sommar. Sommaren kom och gick men oavsett om vi reste, badade eller tittade på film fanns Du med oss. Hjälplösheten inför att inte kunna ändra på ultraljudsbilderna, över att inte kunna blåsa liv i det barn som aldrig blev försvinner inte oavsett hur många soltimmar sommaren erbjöd.
 
Vi har förlorat ett barn. Du som vi längtade så mycket efter kommer aldrig få chansen att andas, höra våra röster, aldrig få skrika förtvivlat när du ser världen för första gången, aldrig ta dina första steg och aldrig få träffa din bror. Vi har insett detta, vi har accepterat det och vi försöker göra så gott vi kan tills allting är som det var nyss. Men det blir det aldrig.
 
 
De kallade det för en mola eller druvbörd. Små blåsor hade bildats på moderkakan och förhindrat att Du fick näring. Så du hade inte fått någon chans att växa och så småningom hade du dött. Symtomen på detta är att en under graviditeten kan få mellanblödningar, små kramper och kraftigt illamående. Jag minns att min barnmorska blev fundersam när jag kom på hälsoundersökning veckan innan ultraljudet och att jag då fortfarande inte hade börjat gå upp i vikt. Men hon gjorde inget mer än att just bli fundersam. Hon skulle avvakta tills efter ultraljudet. 
 
Tydligen är druvbörd rätt vanligt och på MVC frågade dem upp mycket om hur jag mått under graviditeten. Dem tyckte att det var märkligt att det inte hade upptäckts tidigare. För det farliga med druvbörd är att blåsorna växer när kroppen producerar graviditetshormon och kan utvecklas till tumörer. De muterade cellerna som växer till dem här blåsorna kan sprida sig i kroppen och sätta sig i t.ex. lungorna och utvecklas till cancertumörer. Så efter att vi hade varit och drivit ut fostret som varit Du fick vi inte sörja ifred. 
 
Jag fick ett samtal där jag fick veta att jag behövde komma tillbaka för att lämna blodprov och så skulle dem berätta vad druvbörd innebar. Dem skulle titta på mina hormonvärden och se så att graviditetshormonet gick ned till noll. Att min kropp hade uppfattat att jag inte var gravid längre. Jag gick på röntgen för att se så att jag inte hade några tumörbildningar i kroppen och det hade jag inte. Men graviditesthormonet behövde fortfarande gå ner på noll och stanna där så jag fick sätta in en spiral. Jag fick inte bli gravid igen på minst ett år.
 
Jag åker in en gång i månaden och lämnar blodprov för att hålla koll på mina hormonvärden och än så länge ser allt bra ut. Jag är frisk. Det är det enda som är viktigt. Att jag är hel och fri från tumörer. Men ingen på sjukhuset frågar hur jag mår psykiskt. Ingen frågar hur Markus mår. Ingen brydde sig ens om att förklara något av det här för honom. Det fick jag göra. Han som lika mycket som jag har förlorat sitt barn fick inte ens frågan om hur han mådde. Jag förstår att en kan ha mycket att göra men vi var dem enda på som låg på avdelningen under den dagen.
 
Det känns som att inget spelar någon roll för vi kan ändå aldrig ändra på det som hänt. Vi känner oss förbisedda. Alla väntar sig att det ska vara okej nu. Att vi ska ha sörjt färdigt. Men hur kommer en över något sånt här? 
 
/ Detta har jag och Markus skrivit tillsammans.
Visa fler inlägg