Om mig ♀ Bloglovin ♥ Instagram ★ Beställ design

Love and Other Impossible Pursuits

 
The Other Woman (Love and Other Impossible Pursuits) är historien om Emilia som bearbetar sin dotters död samtidigt som hon försöker laga sitt brustna äktenskap och hennes relation med sin styvson.
 
Emilia Greenleaf är en advokat som bor i New York med sin man, Jack Woolf. Emilia är styvmor till Jacks anmärkningsvärt intelligent åttaårige son, William. William bor främst med sin mor, läkaren Carolyn Soule, men när han bor hos sin pappa är det Emilias jobb att hämta honom från skolan. När hon plockar upp honom, är Emilia ofta utsatt för nedsättande blickar och viskningar från andra mammor, eftersom hennes relation med hennes make började när han fortfarande var gift med Carolyn. De jobbade på samma kontor och där startade deras relation och så småningom lämnar Jack sin fru för Emilia. När filmen börjar har Jack och Emilia nyligen förlorat ett barn, en flicka som dem gav namnet Isabel. Hon levde i 3 dagar och dog i Emilias armar av plötslig spädbarnsdöd.
 
 
Huvuddelen av berättelsen handlar om hur Jack och Emilia handerar Isabels död, hur det påverkar deras äktenskap och hur det påverkar Emilias känslor gentemot William. Emilia och William kommer inte riktigt överrens (i själva verket beskriver hon honom som "outhärdlig" tidigt i historien), men hon försöker vara en bra förälder till honom för att Jack har bett henne att försöka. Emilias känslor mot William försämras också av att han ibland pratar väldigt nonchalant om Isabels död. Han är en 8 årig pojke så han förstår inte riktigt vad som har hänt och förstår inte vad hans ord gör mot Emilia.
 
Ibland är det märkligt vad som triggar igång ens känslor. Efter att vi förlorade vårat barn gick jag med i en grupp på facebook för mammor som förlorat barn från vecka 18 i graviditeten och upp till vuxna barn. Ibland när jag går in på facebook är det någon som har skrivit i gruppen och jag får en notis om det. Nu för tiden så berörs jag inte så starkt av det längre. Det har gått ett år och jag är inte fast i ett ständigt mörker längre. Men ibland slår sorgen mig som ett illamående. För några dagar sedan hade någon skrivit i Änglamammor och likt efekten av ett slag i maggropen tårades mina ögon. Något jag och Markus har kännt är att vi har varit väldigt ensama i vår sorg. Vi upplever inte att folk förstår hur hårt vi har tagit detta och hur ledsna vi blev att förlora Mikael.
 
Något jag verkligen gillar med den här filmen är hur den visar sorg och skulden en lägger på sig själv när en förlorat ett barn. Jag rekomenderar den för att fler ska få en liten inblick i något som många upplevt och påverkas av oavsett hur lång tid som gått.
 
Tryck gärna på det lilla hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst!

Då. Nu. Senare.

En dag förra veckan bestämde jag mig för att inte gå till skolan. Det var dagen min motivation försvann och jag kände att jag inte skulle få någonting gjort idag. Så istället satte jag mig och målade. Jag har inte målat på över ett år. Har varken haft tid eller ork för det och jag har också känt rätt mycket prestation över det. Konst är något jag dyker ned i för att uttrycka mig och få utlopp för saker jag inte kan sätta ord på och jag kände en press, från mig själv, att skapa något starkt och perfekt. Så istället för att vältra mig i känslan av att inte duga la jag istället ifrån mig penseln och la undan allt mitt konstmaterial i ett skåp.
 
 
Men denna dag började jag på tre olika tavlor. Målade efter temat dåtid, nutid, framtid och det blev tre olika självporträtt. Den första handlar om hur jag kände för ett år sedan när vårat lilla barn låg kvar i min mage men vi visste att den hade dött. Jag måde så illa av vad jag hade trott var morning sickness och min mage hade växt lite grann av att moderkakan var stor nog för ett 20 veckors barn även om barnet inte fått näring på veckor. Då trodde jag aldrig skulle kunna känna mig glad igen och jag lät mig själv vara ledsen för att min sorg var mitt enda bevis på att Mikael hade funnits.
 
 
Nu finns han inte här med oss utan någon annanstans. Mitt hjärta blöder och värker och det känns som om det redan hade fallit sönder om jag inte hade haft Markus och Helmer. Nu kan jag låta mig själv vara glad och se framåt. 
 

Jag läste om ett japanskt reparationssätt/en konstform som kallas Kintsugi ("golden joinery"). Det är den japanska konsten att reparera trasig keramik med lack som blandats med pulveriserat guld. En metod som ser på sprickorna och reparationen som en del av objektets historia, snarare än något som en ska dölja. Detta träffade då det beskrev hur jag har känt över den sorg jag och Markus gått och går igenom. Mitt hjärta har sprickor och jag försöker laga dem men de kommer aldrig försvinna. Jag kommer aldrig glömma varför jag har dem. Dem är en del av mig nu precis som Mikael, Helmer och Markus alltid kommer vara.
 
 
Senare någon gång i framtiden hoppas jag att jag inte längre ska behöva låsa in mig på skoltoaletten för att jag får panikångest av sorgen som sköljer över mig. Att jag aldrig ska glömma men att jag ska hitta ett sätt att hantera min sorg. Att jag ska bli starkare och större så att sorgen får plats i mig i stället för att ta över mig helt.
 
 
Dem som träffar mig från och med nu kommer inte att kunna se på mig vad jag har gått igenom. Vad vi, jag och Markus har gått igenom tillsammans. Helmer kommer nog inte att minnas detta utan det kommer bli en historia vi berättar för honom när han blir äldre. Detta om någonting har fått mig att inse att du aldrig kan veta hur folk har det eller vad dem går igenom i sina liv. Som det står skrivet på ett papper på Nooras vägg ”Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always.”

Vad som hände på MVC

 
Vad tråkigt för er. Det är ju skam att ni, främst din man, blev så dåligt bemötta av folk som jobbar med att få människor att må bra. 
Om det är ok att jag frågar så undrar jag hur det går till när dem ska "tvinga fram" en förlossning och hur du upplevde det? Förlåt om det känns jobbigt att jag frågar.
 
Vi hade fåt en tid för ultraljud i vecka 20, men bebisen såg ut att bara vara 12 veckor gammal och dem hittade inga hjärtslag eller tecken på liv. barSjuksköterskan tog sakta bort kamerastades från min mage och tittade sorgset på mig.
"Tyvärr." Sa hon. 
"Menar du att ..." Markus ord tig slut. Det fanns inga ord för vad vi visste. 
"Det ser ut som att det har blivit ett missfall. Jag beklagar." En kal hand läggs på min arm och jag får servetter att själv torka min mage med. Kletet vill inte bort, det suger sig fast mot min mage. Min blick blir allt mer grumlig. Markus håller min hand genom allting och Helmer sitter tyst i Markus knä. Som om även han förstod. Vi kom för att få reda på hur Helmers blivande syskon mådde där inne i magen. Men det glada bemötandet byttes snart mot oro, för att sedan övergå i tystnad. Vi hade förstått vad som hänt redan innan sköterskan vände sig mot oss och sa: "tyvärr". Vi hade ju varit på ett ultraljud tidigare med Helmer och då hade vi sett allting. Huvud, näsa, läppar, händer och fötter, fingrar och tår. En liten kropp. Nu var det bara tomt. 

Dem kallade det för ett missfall att fostret hade dött. Ingen ville erkänna dig för var du faktiskt va, ett barn. Några dagar efter ultraljudet drevs vårat döda barn ut och plötsligt var vi inte längre blivande tvåbarnsföräldrar utan föräldrar med sorg.

Det startade som frossa. Isande kyla som spred sig i kroppen och förlamade mig. Jag kunde inte sitta eller stå upp bara ligga på sjukhussängen och vänta. Vänta på att värkarna skulle börja. Frossan överlappades sen av kramper, inte en molande mensvärkskänsla som dem hade sagt att jag kunde vänta mig. Tydliga värkar som kom i pulserande takt. En förlossning utan mål, utan glädje och utan vetskapen om att det ändå skulle leda till något vackert. Vetskapen som gett mig drivkraft i min förra förlossning. 

Personalen berättade aldrig om detta var normalt eller vad jag kunde vänta mig. Jag fick bara veta vad som skulle hända precis nu, inte hela ledet av händelser och möjliga utgångar. Trotts att jag frågade. Trots att Markus frågade. Jag förstår att jag inte var någon speciell patient eller att det jag gick igenom var ovanligt för dem, dem gör detta varje dag. Men för mig var det första gången och jag visste ingenting. Jag fick inga fullständiga svar när jag frågade. Jag fick veta att jag kunde vara färdig för att få gå hem vid lunch men vi var där från 7 - 19 (12 h). När det tog längre tid sa dem att jag skulle få lunch på sjukhuset. Men när barnet var ute vid 13, och jag inte har ätit sen 6, fick jag veta att jag inte fick äta på några timmar för att jag skulle ligga inne för observation. Rutinmässig observation tydligen men ingen hade sagt något till mig och den information jag fick var felaktig. Jag spydde av hunger och illamående och när jag väl fick äta något när klockan var 16 fick jag i mig en husman och en liten skål kräm som jag fick behålla i 10 min. Jag ville bara att allt skulle vara över så vi kunde gå hem till våran son och börja läka. Aldrig glöma men i bästa fall slicka såren och gå vidare.
 
Det svåraste i sorgen över att ha förlorat ett barn under graviditeten är att det behandlas som om det aldrig fanns. Efter att jag och Markus har delat med oss av våran historia och hur vi känner är det många som har hört av sig eller sagt till oss att även dem har fått missfall och förlorat efterlängtade barn. Vi är många som inte får något öppet utrymme att prata om detta. Vi har rätt att sörja och bli tagna på allvar i våran sorg. Detta är något som som vi behöver lyfta och känna att vi kan prata om.
 
♥ ♥ ♥
 
Tidigare inlägg:
Om att förlora ett barn
Mina tips till dig som sörjer