Då. Nu. Senare.

En dag förra veckan bestämde jag mig för att inte gå till skolan. Det var dagen min motivation försvann och jag kände att jag inte skulle få någonting gjort idag. Så istället satte jag mig och målade. Jag har inte målat på över ett år. Har varken haft tid eller ork för det och jag har också känt rätt mycket prestation över det. Konst är något jag dyker ned i för att uttrycka mig och få utlopp för saker jag inte kan sätta ord på och jag kände en press, från mig själv, att skapa något starkt och perfekt. Så istället för att vältra mig i känslan av att inte duga la jag istället ifrån mig penseln och la undan allt mitt konstmaterial i ett skåp.
 
 
Men denna dag började jag på tre olika tavlor. Målade efter temat dåtid, nutid, framtid och det blev tre olika självporträtt. Den första handlar om hur jag kände för ett år sedan när vårat lilla barn låg kvar i min mage men vi visste att den hade dött. Jag måde så illa av vad jag hade trott var morning sickness och min mage hade växt lite grann av att moderkakan var stor nog för ett 20 veckors barn även om barnet inte fått näring på veckor. Då trodde jag aldrig skulle kunna känna mig glad igen och jag lät mig själv vara ledsen för att min sorg var mitt enda bevis på att Mikael hade funnits.
 
 
Nu finns han inte här med oss utan någon annanstans. Mitt hjärta blöder och värker och det känns som om det redan hade fallit sönder om jag inte hade haft Markus och Helmer. Nu kan jag låta mig själv vara glad och se framåt. 
 

Jag läste om ett japanskt reparationssätt/en konstform som kallas Kintsugi ("golden joinery"). Det är den japanska konsten att reparera trasig keramik med lack som blandats med pulveriserat guld. En metod som ser på sprickorna och reparationen som en del av objektets historia, snarare än något som en ska dölja. Detta träffade då det beskrev hur jag har känt över den sorg jag och Markus gått och går igenom. Mitt hjärta har sprickor och jag försöker laga dem men de kommer aldrig försvinna. Jag kommer aldrig glömma varför jag har dem. Dem är en del av mig nu precis som Mikael, Helmer och Markus alltid kommer vara.
 
 
Senare någon gång i framtiden hoppas jag att jag inte längre ska behöva låsa in mig på skoltoaletten för att jag får panikångest av sorgen som sköljer över mig. Att jag aldrig ska glömma men att jag ska hitta ett sätt att hantera min sorg. Att jag ska bli starkare och större så att sorgen får plats i mig i stället för att ta över mig helt.
 
 
Dem som träffar mig från och med nu kommer inte att kunna se på mig vad jag har gått igenom. Vad vi, jag och Markus har gått igenom tillsammans. Helmer kommer nog inte att minnas detta utan det kommer bli en historia vi berättar för honom när han blir äldre. Detta om någonting har fått mig att inse att du aldrig kan veta hur folk har det eller vad dem går igenom i sina liv. Som det står skrivet på ett papper på Nooras vägg ”Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always.”