Mina favoriter bland årets sommarprat

Sen några år tillbaka har jag varit en av alla dem som lyssnar på Sommar i P1. Jag lyssnar inte på alla men på många och idag tänkte jag berätta vilka som var mina favoriter från årets sommarpratare.
 
 
WILLIAM SPETZ
Första gången på mycket länge som jag har skrattat och gråtit omvartannat så mycket. William berättar om vem han är och hur han har blivit så genom att berätta om sin mormor Ulla. Hans sommar är en berättelse där budskapet ligger mellan raderna. I det han inte säger lika mycket som i det han säger. Men mest av allt är det en kärleksförklaring till hans mormor.
 
LISA EKDAHL
Sångaren och musikern Lisa Ekdahl tar med oss bå en tidsresa genom hennes liv. Hon pratar om att vara sann mot sig själv, hur en blir bemött som kvinna i en mansdominerad barnch, om att bli mamma ung och sorgen i att förlora en förälder. En kan inte annat än att ha respekt för denna kvinna som i allting bara försöker vara sann mot sig själv och inte låta någon trampa på henne. Så inspirerande!
 
LINNEA CLAESON
Handbollsspelare och mänskan bakom instagramkontot @assholesonline gör en äcklad och förbannad när hon berättar om hur män kan bete sig. Men hon gör en också glad och pepp för det står också klart att Linnea inte tar någon skit från någon. Andras hat ska inte göra henne svag. Andra ska inte få defienera vem hon är och hur hon ska vara.
 
Hon är internettforskre, författare och föreläsare. I sin sommar pratar Annakarin om härskartekniker, om gubbar som tror sig vara större och bättre och om hennes krig mot en cancerknöl. Jag har själv, under en kort tid, haft Annakarin som lärare på DMP och jag tycker att detta är en otroligt inspirerande kvinna som även i sitt sommarprat belyser vikten av att vara sann mot sig själv och tro på sig själv. Att inte låta sig sättas in i en mall utan göra det en själv vill.
 
Artisten och låtskrivaren läser högt ur sina gamla dagböcker och förklarar hur låtskrivandet för henne inte är terapeutiskt utan snarare tvärtom. Vi får höra om när hennes hus brann ner, hur hennes föräldrar hade svårt att hålla samms efter sin mammas bilolycka och hon avslutar allt med att tacka sitt 12-åriga jag för att hon lyckades vara så stark mitt i all sorg. Något jag känner igen mig i hos Miriam är hennes relation till Håkan Hellström och hans musik. Jag är fortfarande ung och har fortfarande en stark relation till Håkans musik men den var starkare när jag var tonåring. När jag var 14 - 15 så där, när jag upplevde hans texter, och jag kände mig ensammast i världen. Men som hos många andra vänder Miriams sommar och även livet.
 
Tack för denna sommar!