Snart är jag borta

 
Hanna Jedviks Snart är jag borta börjar med att Lina kryper hemåt efter att ha blivit våldtagen av fyra killar och sen får vi träffa Maja som dunkar huvudet i väggen för att hon mår dåligt. Ljudlöst, som när en tappar kudden i golvet. Tyst så att ingen blir orolig.
 
 
Lina klandrar sig själv för att hon följde med dem där killarna på efterfest. Det är som att be om att bli våldtagen. Hur kunde hon vara så dum? Och varför sa hon inte nej högt och tydligt när de gav sig på henne? Kanske var det spriten, kanske rädslan eller så är hon bara en hora.
 
 
Lina vet knappt om hon vill något alls. Hon är i fullt sjå med att överleva. Maja däremot längtar bort från stan, till Göteborg där alla hennes favoritlåtar utspelas. Håkan Hellströms stad. Maja är indietjejen som skriver bandrecensioner, är jättesöt och omtyckt. Men när ingen ser kämpar mot längtan att skära sönder sig, får ångest och depretion av småstadskraven och gråter tyst tyst så att ingen hör. Hon känner för mycket, inte som Lina. Coola, svala, älskade Lina.
 
 
Boken är hemsk och fruktansvärd men språket skvallrar om ljus och en fortsätter läsa med hoppet om att det kommer att lösa sig. En vill inte lägga ifrån sig den förän en varse om att tjejerna får upprättelse.