Min första tid som gravid

 
Jag dokumenterade inte min graviditet med Helmer så detaljerat. Det blev magbilder nästan alla veckor från 22 → 40 men utöver det inte så mycket. Så den här gången ska jag försöka kapsla in alla perioder och spara det. Jag tänkt att det vore fint att ha kvar och gå tillbaka till när dem små grynen är större och en själv börjar glömma den första tiden. Tiden går ju så fort och det är så lätt att glömma hur det som var.

Båda mina graviditeter började likadant. Jag kan inte äta p-piller och har inte heller haft spiral eller liknande så jag har i stället stenkoll på hur min cykel beter sig. När jag är fertil, när jag har ägglossning, när jag förväntas ha PMS och när mensen gör entré. Min cykel har alltid varit fruktansvärt regelbunden. Jag har aldrig hoppat en mens och sen högstadiet har min mens alltid kommit med 28 - 30 dagars mellanrum. Så när jag en sommarkväll på ett konfirmationsläger i juni 2014 kollar min kalender och inser att min mens är 4 dagar sen vet jag vad som är fallet. Men jag var 19 och jag och Markus hade inte börjat tänka på barn. Pratat om möjligheten, eftersom att det är en möjlig utgång om en ligger med varandra, och kommit fram till att vi båda ville ta det ansvaret och att vi ville ha barn med varandra om så var fallet. Men det innebär inte att en känner sig redo när det händer. Jag ringde Markus samma kväll och sa att den kan vara sen men också att den aldrig har varit det tidigare. Vi beslöt att avvakta och se. 2 veckor gick och ingen mens. Vi köpte ett graviditetstest och gjorde det tillsammans. Vi visste inte säkert förrän testet var klart och det skulle ta några månader innan vi fullt ut insåg vad detta skulle innebära. Positivt. Vi skulle bli föräldrar.

Denna gång visste vi innan. Testet var mer en formalitet, något vi gjorde för att bekräfta snarare än kolla. Min mens var 3 dagar sen och vi visste, började tänka lite smått på det, smaka på tanken att bli tvåbarnsföräldrar gjorde testet när vi räknade att jag skulle vara i vecka 6. Positivt. Helmer ska bli storebror.

Sen slog det om väldigt snabbt och jag började må åksjukeilla i vecka 6, klarade mig från att kräkas i början men kände konstant att det låg och lurade, jag var hungrig men var inte sugen på något och var konstant trött pga näringsbrist och en liten bebis som livnär sig på min kropp. Så höll det på till vecka 17, nästan på dagen. Nästan precis som med Helmer.

Viktmässigt har jag än så länge bara gått ner, men det har sin förklaring i att jag precis har börjat äta igen. Nu börjar jag må bra igen och hoppas på att jag gått upp i vikt igen innan nästa barnmorsketräff. Bebisen är beräknad den 10 november och det känns kul att vi kommer att ha ett höst och ett vår barn. Det känns mer och mer mysigt att var gravid igen och det känns spännande. Som ett litet äventyr.