Gravidlistan

 
När blev du mamma?
Den 13 april 2015. Jag var 20 år gammal. Mamma tyckte att det var väldigt roligt för att jag bestämt hade sagt, när jag var 15, att jag minsann inte skulle ha barn tidigt och att jag skulle ha absolut max 2. Mina föräldrar fick mig när dem var 20 respektive 22 och efter mig kom 3 barn till, så jag är själv uppvuxen med en lite större syskonskara.

Hur många barn har du?
Snart två, Helmer som är ett och bebisen i magen som är inne på vecka 19.

Var graviditeterna planerade?
Nej, jag insåg att jag var gravid efter att vi hade pratat om att vi ville ha barn tillsamman. Men vi trodde inte att det skulle bli då och vi trodde inte att vi skulle få en till nu.

När berättade du om graviditeterna?
Den första berättade vi om direkt. I vecka 6 - 8 fick våra föräldrar och syskon veta, sen släkt och vänner i så tät följd vi kunde. Sen dröjde det tills jag var i vecka 22 innan bloggen och facebook fick veta. I vecka 6 - 8 ungefär även denna graviditet. Men det gick fortare innan resten fick veta. Vecka 18 släppte vi nyheten för allmänheten.
 
 
Hur många barn vill du ha?
Vi är nog båda inställda på 2 barn, men vi får se vad som väntar i framtiden. Om det är menat att vi ska ha fler barn så är dem välkomna.

Tätt ihop eller långt isär?
Vi sa att vi skulle vänta innan Helmer skulle få ett syskon, men sådana saker går inte alltid attt styra så det blev tätt ihop ändå.

Har du oroat dig mycket under graviditeterna?
Inte alls. Den första gick utan komplikationer eller speciellt mycket värk. Däremot har jag fått dras med ganska rejält med illamående under dem första 17 - 18 veckorna under båda graviditerna. Men jag har inte haft någon förlossningsskräck eller oro för missfall eller liknande. 

Hur var graviditeterna?
Som sagt så har jag mått väldigt illa under starten av båda graviditeterna. Men utöver det så har jag haft komplikationsfria graviditeter. Något som jag däremot upplevde som jobbigt var att se sin kropp förändras. Att se och känna att en blir större var svårt för mig. När en står framför spegeln och ser klumpen i illasittande kläder framför sig är det lätt att glömma att jag är stor just nu för att jag är gravid.  
 
 
Gillade du att vara gravid?
Men jag älskade ändå att vara gravid och nu när illamåendet har gått över så börjar jag tycka om det igen. Det är jätte mysigt och jag blir så lycklig av varenda liten spark och livstecken därinifrån. Även om det mycket handlar om att räkna veckor och gå på hälsobesök hos barnmorskan så gillar jag ändå väntandet. Att tänka på den lilla individen som växer i magen, att göra plats för hen här hemma, prata namn och framtid med Markus och att tänka att Helmer ska bli storebror. 

Visste du vilket kön det skulle bli?
Nej, för vi ville inte veta. Jag förstår inte hur en kan säga att könet spelar ingen roll och sen är det ändå viktigt att en vet vilken av dem två som ligger där inne. Det spelade och spelar absolut ingen roll för könet definierar inte barnets person. 

Apropå förlossningar. Hur har de varit?
Jag upplevde inte att min förlossning var svår, eftersom jag inte hade något att jämföra med. Men det uppstod några komplikationer. När jag kom in så hade jag väldigt ont och dem var tvungna att ta hål på fosterhinnan pga att vattnet inte ville gå trotts att jag var öppen över 10 cm. Sen fick jag vänta i 3 - 4 timmar innan jag fick börja krysta, för att trotts att jag var tillräckligt öppen så behövde han sjunka ner mer innan jag fick trycka ut honom. Men för att jag var öppen så satte min kropp igång att ge mig ordentliga förlossningsvärkar, som jag skulle ha använt mig av för att krysta ut honom men det kunde jag ju inte. Jag fick vänta 2 timmar på narkosläkaren som gav mig spinalbedövning och sen somnade jag av drogen. Sen gick själva krystandet bra men moderkakan gick sönder och resterna låg kvar i min livmoder. Detta gjorde att min kropp ville stöta ut resterna och då fortsatte jag att blöda för att resterna skulle följa med ut. Men jag fick även en blodpropp som täppte för öppningen till livmoder, så jag fortsatte blöda och ingenting tog sig ut. Men dem upptäckte detta väldigt snabbt och då blev jag skrapad. Sen höll dem kvar mig på förlossningen i några timmar och kontrollerade var 10 minut att resterna kom ut. Jag sprack även lite gran så att dem sydde tre stygn innan jag fick åka över till BB. Allt som allt tog själva förlossningen 6  - 7 timmar, vilket är väldigt snabbt för någon som är förstagångsföderska. Men jag hade en fantastisk barnmorska som peppade och förklarade precis vad som hände och vad jag skulle göra. Jag kände mig väldigt trygg under hela min förlossning och upplevde aldrig att det var jobbigt. Detta har lett till att jag inte känner någon oro denna gång eftersom jag tyckte att det gick väldigt bra.

Hur var första bebistiden?
Delvis jätte mysig och gosig men delvis ganska jobbig. På grund av hur min förlossning blev fick inte motionera mer än att ta korta promenader med Helmer dem första 2 månaderna. Jag var väldigt rastlös och kände mer och mer att jag behövde träffa andra vuxna människor. Men det var svårt. Eftersom Helmer föddes i april, då folk fortfarande jobbar och pluggar för fullt och dem flesta inte har tid att ta ledigt, var det svårt att hitta tid att träffa min vänner. Amningen var också ett jobbigt moment för mig. Första månaden gick det bra och mjölken rann på som den skulle. Men sen fick jag börja pumpa mellan amningarna för att den skulle flöda till ordentligt. Och att sitta och pumpa brösten lika många gånger som ditt barn ammar gör ont. Dina bröst får aldrig vila och jag fick blåsor och sår och mjölken blev aldrig så riklig som den varit i början. Men så länge Markus fanns hemma så gick det bra. Men i juni så åkte han iväg på konfirmationsläger med jobbet och jag och Helmer blev ensamma i två veckor. Då gav jag upp och började ge honom ersättning. Han tog flaskan direkt och märkte ingen skillnad. 
 
För er som inte vet så finns det enorm hets kring amning. Du ska amma punkt. Det är bättre för ditt barn och dennes immunförsvars utveckling är vad folk säger till dig. Som att du skulle skada ditt barn om du gav den ersättning istället. Så klart att bröstmjölken är det bästa eftersom du som mamma producerar den för att kunna ge till ditt barn. Men om du inte kan amma så funkar det lika bra med ersättning. Den är gjord för att just kunna ersätta bröstmjölken och ditt barn mår mycket bättre om du inte är sönder stressad av amningshets.
 
 
Hade ni bestämt namnen sedan innan?
Ja det hade vi på sätt och vis. Vi hade förslag som vi gillade och som vi valde mellan när Helmer föddes. Vi hade uppsättningar av ett namn från min släkt, ett från Markus och ett vi bara tycket om.

Ett råd till blivande mödrar?
Känn ingen press oavsett vad det är. Om du agerar efter vad du tror är bäst för ditt barn så kommer allting att gå bra. Det är alltid bättre att lyssna på sig själv som föräldrar istället för vad andra säger och vad alla experter säger. Du är alltid den som känner ditt barn bäst.