Stolt och rakryggad men rädd

 
Jag går i 6 klass. Jag har blivit känd som den kristna tjejen, med en pappa som jobbar i kyrkan. Hon som tror på sånt som inte finns. I samma veva har jag även i flera år irriterat mig på att ingen tror att en tjej kan slå långt och göra frivarv i brännboll. Jag lär mig att det inte hjälper att hugga till med ilska mot mina klasskamrater, det ger dem bara mer bränsle. 
 
Ärligt så kan jag känna en klump i magen när jag öppnar munnen för att tala om vad jag tror på. Både när det gäller min religiösa tro och min politiska. 
 
Sekulariserade Sverige accepterar, till en viss grad, exempelvis judar, kristna och muslimer. Det vill säga så länge vi håller oss på vårat hörn och inte skyltar med det allt för mycket. För redan vid orden jag är kristen har jag tydligen kränkt den fina lilla svenska ateisten och slängt min tro i dennes ansikte, trotts att det i majoriteten av fallen var hen som ställde frågan. För en upplyst lite flicka med bra betyg ska vara smart nog att förstå att det där med Gud bara är trams och sagor.  
 
Och öppnar en munnen och talar om kvinnors rättigheter och vad en anser är fel i vårat utopiska samhälle så blir en ofta attackerad och nästan utskälld efter noter. Man vill övertyga mig om att allting är bra och att jag bara inbillar mig saker. Och frasen du vet att du inte alltid måste säga vad du tycker bli allt vanligare i min närhet. Men jag vill inte att de nya människorna ska få växa upp och leva i ett samhälle där tjejers kroppar blir tafsade på medan ingen låtsas se. Där kvinnor fortfarande får lägre lön för samma yrke och inte får någon respekt för att de råkar sakna snopp. Där killar som ligger runt är hjältar medan kvinnor är horor. Där könsrollerna säger att kvinnor är sexobjekt och män är dominanta svin. Där tro är för de svaga och orden jag tror på Gud gör att du dumförklaras.