När jag fick mens

 
Jag var 10 och jag och mina familj var i våran sommarstuga för att "göra höst". Kratta löv, dra upp båten, ta in utemöbler och samla ihop alla uteleksaker innan vintern kommer med sitt snötäcke och tvingar dem at leka kurragömma. Vi hade inte haft sex och samlevnad i skolan än och mina föräldrar hade inte tänkt tanken att det vara dags för min lingonvecka att göra entré, så jag hade ingen kunskap om att kvinnor blödde en gång i månaden och varför. Jag hade och har tre yngre syskon så efter nyfikna frågor hade jag redan tagit reda på hur barn blev till och vem som bar det osv. så mamma behövde inte förklara den biten när hon lugnt förklarade att detta betyder att din kropp fungerar som den ska och att du någon gång i framtiden kan få barn.
 
Chocken var överväldigande efter att jag med vana och rutin gått på toaletten den där dagen. Jag hade sett röda fläckar i mina trosor och vattnet i toan hade färgats rött. Chockad och rädd kom jag ut och berättade att jag blödde där nere. Efter en paus som för mig kändes som en evighet, men förmodligen bara varade i tre sekunder, gick det upp ett ljus för mamma.
"Är det mycket blod?"
"JA! Det fortsatte droppa när jag kissade."
"Hur blöder du? Är det som när du blöder näsblod eller att du har ett skrapsår på knäet?"
"Jag vet inte ..."
Jag visade mina nu kamouflagefläckiga trosor och mamma gick och kom tillbaka med menslådan. Mamma gav mig en binda och instruerade hur den användes. Hon förklarade sen lugnt och tydligt vad det var som hände i min kropp, varför jag blödde och att det inte var farligt.
 
Till en början skämdes inte jag för min mens. Ingen annan i min klass hade fått det och därför var det inget som vi hade börjat prata om än. Mamma hade sagt att det var helt naturligt och jag trodde henne. Men det var inte omgivningens uppfattning. Och efter en incident i omklädningsrummet efter idrotten, och att någon spred det till killarna som sen spred det vidare, var jag äckel-Evve i några veckor (tills att en annan i klassen bröt benet och att skriva på gipset var det nya intressanta). Då skämdes jag när omgivningen så tydligt markerade att detta vara hysh hysh. Min fantastiska lärare agerade dock snabbt i ett försök att hjälpa migUnder några föräldrars och hennes kollegors irritation och missnöje hade vi sex och samlevnad i fyran. Hon gick igenom sex, könsorganen, livmodern och mens. Vad men är, vad som händer i kroppen när en får mens och att det är helt naturligt för att alla som har en livmoder får mens någon gång i livet. Detta tog livslusten ur alla ironiska och nyfikna frågor jag fått men öknamnet låg kvar och skammen låg kvar.
 
I högstadiet hade många andra livmoderbärare precis som jag också fått sin mens. Men inte ledde detta till att vi pratade mer om det eller att skammen blev mindre. Jag hade fortfarande tampongerna gömda i en liten necessär i väskan och gick fortfarande med bindan ihopknycklad i handen när jag var på väg till toan för att byta. Mellanstadie-Evelina trodde att detta skulle bli annorlunda med tiden. Att när andra delade mina erfarenheter om mens skulle dem förstå och det pinsamma skulle susa iväg. Men mens är skambelagt och många tycker att det är jobbigt att prata om. Ena halvan av jorden befolkning vet var det är för att dem ska ta hand om det en gång i månaden och den andra halvan vet knappt vad det är i den bemärkelse att dem inte vet vad som händer i en livmoderbärares kropp när en mensar. Men det som är gemensamt är en övergripande överenskommelse om att detta är äckligt.
 
Jag vill att vi ska kunna prata om mens med samma tonläge som när vi frågar varandra vill du ha kaffe eller te till bullen? Men vi är inte där idag och mycket för att vi inte pratar om det. Det pratas så lite om mens att Clara Henry blir mens-Clara efter EN video på drygt 4 min. All eloge till fröken Henry för tabun kommer aldrig försvinna om vi inte pratar om mens och alla borde lära sig mer om mens. Inte minst ni som aldrig kommer ha det. För ni känner minst en som har det 12 gånger per år. Och okunskap leder till fördommar och ofta till missförstånd, som kan klaras upp genom kunskap. Ilska är t.ex. inget som bara uppstår i samband med mens och jag har inte pms bara för att jag har åsikter. Kunskap är makt och okunskapen om mens ger makten om vad vi ska tyckla om mens åt dem som inte har den.

21

Det var en onsdag och i vanlig ordning gick min lilla familj på liten och stor på förmiddagen. Det är en öppen förskola för småbarnsföräldrar som våran församling håller i. Annelie heter hon som håller i det och hon hade förberett med soyagrädde och kladdkaka för att jag fyllde år.
 
 
Min födelsedagspresent var en skattjakt runt Umeå. Till platser som är kulisser för mina och Markus gemensamma minnen. Vita små brev markerade platserna och i dem fanns just minnen. Även ledtrådar på rim som ledde till nästa minne. Minnen som kartlägger vårat gemensamma liv fram tills nu. Den finaste och mest genomtänkta gåva jag någonsin fått. 
 
 
Vid 17.00 droppade min föräldrar och syskon in i vår lilla lägenhet för födelsedagsmiddag och tårta. Min äldsta bror hade slagit in ett paket som innehöll en kaffebryggare. Snabbt, smidigt och gott på tidiga mornar. Resten av familjen kom med blommor från mina föräldrars häck och även två vintage klänningar i 50-tals stil inslagna i silkespapper. Jag dog en smula och log så brett att jag trodde att mina mungipor skulle låsa sig i ett grin.
 
Jag har levt i 21 antal år. 9 månader av dem har jag varit gravid, ett halv år har jag varit mamma, de flesta av dem har jag själv varit barn och 1 och ett halvt av dem har jag haft Markus vid min sida. 5 av dem har jag bott i Skellefteå och de andra 16 i Umeå. 6 av dem månaderna har jag delat boyta med två av dem finaste pojkarna i hela min värld.