Vardagstankar (Vecka 38)

 
Två veckor kvar och inte så mycket nytt. På ett sätt känns det som att det är på gång, att barnet lägger sig till rätta och gör sig redo att komma ut, men det kommer inget barn än. Den växer och gymnastiserar i alla fall där inne och Markus kan höra barnets hjärtslag genom magen. 
 
Idag hade jag fin besök från Skellefteå. Två av mina goda vänner från mina 3 gymnasieår i den förutnämnda staden kom och hälsade på och vi uppehöll oss hela dagen med god mat, bebisprat, bröllopsprat och häng bland bebiskläder. En av dem gifter sig nämligen i december, Undertecknad väntar barn och den sistnämnda är redan gift så samtalsämnena var inte så oförutsägbara. Bebisen i min mage fick massor av kläder och jag fick kvalitets tid med några i min ålder som är på samma stadie i livet. För det är något som jag har reagerat på under denna process som är att vara gravid, att även om ens relation med vänner inte påverkas så är vi på helt olika ställen i livet. Även om några av dem hunnit bli sambo precis som oss så kan de ändå inte helt förstå vad jag och Markus går igenom för att de inte är där än. Biten med barn och föräldraskap blir ett glapp. Och mellan dem vi känner som har barn och oss är det ett större åldersspann som en påminns om. Därför var det väldigt givande för mig att träffa några av mina vänner som på ett sätt förstår och är mer på samma ställe i livet. Det är inte bara glada och tycker att det är mysigt att det ska komma en liten bebis utan det är faktiskt något som snart kan vara aktuellt även för dem.

Vecka 37

 
Vecka 37 bjuder på bubblande bebis (sparkar som aldrig upphör under dagen) och sammandragningar, som jag hoppas är tecken på att den lilla i magen är på gång att komma ut.
 
I veckan så har vi varit på förlossningsinfo vilket för min del fick mig att senare be en bön om att min förlossning inte ska ta ett dygn från att en åker in och Markus kände sig trygg med att få bekräftat att barnmorskorna vet vad dem gör. Men något vi båda tog med oss är att vi vill att det ska vara dags typ igår. Vi vill träffa den lilla krabaten och jag vill slippa smärtor, illa sittande kläder och ankgång. För jag går verkligen som en anka. breda steg och aningens vaggande. Men magen ska tydligen "sjunka" lite först så att bebisen lättare kan krypa ner mot min livmoderhals.

Vecka 36

 
Nu är det bara 4 veckor kvar! Jag har hört många säga att det just nu, när det bara är en månad kvar, ska börja kännas lite overkligt. Att tankar som "Shit! Det ska komma ut ett barn ur mitt underliv!" och jag borde ha packa BB-väska typ igår eller "Panik! Spjälsängen är inte ens ihopskruvad än!" infinner sig i den pregnantas redan hormonpåverkade hjärna. Men jag känner mig väldigt lugn. Spjälsäng, skötbord och vagn står ihopmonterade och redo och barnets kläder är nytvättade och laggda i lådor. Både jag och Markus är mest bara förväntansfulla och vill att den lilla i magen ska göra sin entré i världen snart.
 
Jag blir allt tröttare och mina nacke och ländrygg får uthärda mycket just nu och sammandragningarna kommer och går. Nu märker jag av barnets dygnsrytm och den är inte det minsta kvällstrött. Något positivt i allt detta är att det mycket snart kommer ett barn, vi ska bli föräldrar! Och att en viss fin sambo kan komma hem och överraska den gravida med choklad.